Arga brev till radionämnden

En bok av Mattias Boström, Martin Kristenson & Fredrik af Trampe

Posts Tagged ‘Svensktoppen

Slaget om Svensktoppen

with one comment

På 70-talet rasade en hetsig debatt om den trallvänliga musikens existensberättigande. Det kan vara svårt att förstå i dag, i synnerhet med tanke på den elefantiasis som drabbat melodifestivalen på senare år, men då fanns det starka krafter som såg schlagermusiken som ett allvarligt hot mot demokratin.

Kampen mot de glättiga refrängerna leddes av den så kallade progressiva musikrörelsen, som växte fram i Sverige i början på 70-talet. På omslaget till det första numret av tidskriften Musikens Makt fanns en kort programförklaring, som sammanfattade rörelsens inställning till schlagermusiken: ”Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med Musikens Makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur, en musik som aktiverar oss, ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.” Verklighetsflykt och drömmar stämplades som reaktionärt. I stället för att sjunga om längtan efter kärlek skulle man sjunga om längtan efter daghemsplatser. Romantik och glamour ansågs inte angå vanliga arbetare.

Efter ABBAs seger i schlagerfestivalen 1974 blev rörelsens kritik mot Sveriges Radios musikpolitik allt starkare. 1973 bildades aktionsgruppen Rädda Radion, som gick till storms mot radions förmodade kommersialisering. Gruppen uppmanade sina anhängare att skriva till radionämnden som en motvikt till alla de reaktionärer, som ständigt klagade på programutbudet: ”De högervridna och de religiösa i det här landet utmärks av högsta klagoberedskap”, skrev Åsa Moberg i Aftonbladet. ”Detta gör att Sveriges Radio år efter år kan tro att de som hör av sig och klagar faktiskt representerar svenska folket.”

Radionämnden förärades till och med en sång av musikrörelsen. På samlings-LP:n Tillsammans från 1973 ingår sången ”Brev till radionämnden”, som beskriver proggrörelsens syn på Sveriges Radio som ett propagandaverktyg för högerkrafterna, där till och med den klassiska musiken ingår i konspirationen:

I P1 presenterar man Dagens dollar-Eko
I P2 får vår överklass stöd i svåra tider
I P3 får vi övriga en dos passivisering
1:an spår, men 2:an rår, och lyckan kommer, lyckan går
i P3 tjugofyra timmar om da’n.

 Bla bla – folk får vad dom vill ha,
Ett budskap som vill väcka dem kan aldrig vara bra
Ty ty, det skapar huvudbry
Ge dem ’En sång om frihet’ och inte Song My
Från en rutten verklighet har man rätt att fly.

Rädda Radion-gruppens uppmaning att byta högerkverulans mot vänsterkverulans hörsammades av en journalist på Aftonbladet, som i en fyra sidor lång anmälan krävde att Svensktoppen skulle läggas ner. I brevet går han punkt för punkt igenom de vanligaste argumenten mot topplistemusiken. Till att börja med slår han fast att programmet strider mot två av kraven i Sveriges Radios avtal med staten, de som säger att radion ska skänka ”god underhållning” och ”upplysa om nuets händelser”:

Svensktoppstexterna berättar inte om dagens människor. De målar upp skenvärldar som är konservativa och fördomsfulla.

  • Där märks inte försöken till utjämning mellan könen. Kvinnan är fortfarande den ljuva, kuvade och erövrade. Mannen är den store, tyste och starke förföraren.
  • Där finns inga berättelser om hur nutidens människor upplever sin situation på jobbet, på fritiden. De kärlekshistorier som dominerar skildrar en falsk veckotidningslycka.
  • Där finns ingenting av äkta glädje, verklig romantik, realistiska situationer.

Det är genant att Sveriges Radio som monopolföretag för fram djupt reaktionära värderingar.

Anmälaren ansåg också att Svensktoppen fungerade som reklamprogram för de multinationella skivbolagen, han tog upp det orättvisa i att bara en bråkdel av de skivor som gavs ut i Sverige testades i programmet, och konstaterade att man inte kan tävla i musik. Han tvivlade också på att programmet var så populärt, som det sades. Visserligen lyssnade två miljoner varje lördag, men förmodligen bara för att det inte fanns något vettigt alternativ. Intresset för att delta i omröstningarna verkade i alla fall inte vara särskilt stort, menade han: ”Bara 38 procent av dem som Sveriges Radio frågar i första omgången vill ställa upp. Så det tar tid innan man skramlat ihop den jury på 400 personer som röstar fram listan.” Till sist krävde journalisten att Svensktoppen skulle ersättas med ett program på samma lyssnarvänliga sändningstid, som spelade samtliga svenskproducerade skivor inom underhållningsmusiken.

Journalistens anmälan togs på största allvar, och blev föremål för en livlig debatt bland nämndens ledamöter. Till att börja med skickade man en förfrågan till radions underhållningschef Stig Olin, om hur det gick till att sammanställa topplistan. Han berättade att svensktoppsjuryn bestod av en statistiskt utvald grupp på 400 personer av olika kön, yrken, utbildning osv, som var tänkt att utgöra ett Sverige i miniatyr. Anmälarens uppgift att endast 38% tackade ja till medverkan var inaktuell, påpekade han, den korrekta siffran var 44-53%.

Radionämnden lät sig inte nöja med dessa upplysningar. Nästa steg blev att låta självaste radiochefen Otto Nordenskiöld förklara sin syn på Svensktoppen. Hans åsikt var diametralt motsatt anmälarens. Det första urvalet av skivor görs av en professionell jury av anställda på Sveriges Radio, ett tillvägagångssätt som garanterar såväl hög kvalitet som aktualitet, hävdade han. I själva verket gynnar denna process musik med verklighetsnära texter, och inte tvärtom. Hur lyssnarna sedan röstar är en annan sak, och ingenting som programredaktionen kan påverka.

Radiochefen förnekade också att Svensktoppen skulle förbigå nutidsorienterade sånger. En lång rad melodier med texter om aktuella händelser, könsroller och människors situation på jobbet hade testats under de senaste åren, påpekade han, och exemplifierade med ett antal kända progglåtar:

  • ”Harriet, Boijan och Ragnhild vaknar” ur teaterpjäsen Jösses flickor
  • ”Arbetskraft” med sånggruppen Risken finns
  • ”Dom e dom” med sånggruppen Röda Ropet
  • ”Keops pyramid” med Hoola Bandoola Band

”Ingen av de här nämnda sångerna fick emellertid av den stora lyssnarjuryn så många poäng att den hamnade på Svensktoppslistan”, konstaterade radiochefen lakoniskt.

Slutligen noterade Nordenskiöld att den progressiva musiken fick stor uppmärksamhet i Sveriges Radio, trots att den stod för endast en procent av det totala skivutbudet i Sverige.

I februari 1976 var radionämnden redo att fatta ett beslut. Den kom fram till att fria Svensktoppen, men i sin motivering har den valt att endast kommentera den del av anmälan som rör avtalets sjunde paragraf, den som stadgar att Sveriges Radio ska sända god underhållning. Nämnden anser att radion ska ha stor frihet att välja vilken musik den vill, och att brott mot §7 bara gäller i mycket speciella fall.

Den sjätte paragrafen, som handlar om ”nuets händelser”, förbigår radionämnden med tystnad. Inte heller kommenterar man anmälarens tvärsäkra påstående att svensktoppsmusiken inte innehåller någon ”äkta glädje” – men det kanske hade varit en alltför vansklig uppgift för nämnden att avgöra var gränsen mellan äkta och falsk glädje går (Thore Skogman? Lasse Berghagen? Siw Malmkvist? Lill Lindfors?).

Nämnden var för en gångs skull inte enig. Två ledamöter, Bertil Jansson och Anne-Marie Thunberg, reserverade sig mot beslutet. De ville visserligen inte heller fälla programmet, men tyckte att nämnden trots allt borde ha prövat om Svensktoppen svek sin uppgift att orientera lyssnarna om nuets händelser.

Svensktoppen fick leva vidare. Aftonbladets reporter hade rört om rejält i grytan, men kanske överskattade han svenska folkets behov av sånger om hur de upplever sin situation på jobbet.

Annonser

Written by hrsvisser

14 mars 2010 at 08:46