Arga brev till radionämnden

En bok av Mattias Boström, Martin Kristenson & Fredrik af Trampe

Archive for the ‘radioavtalet’ Category

Vi har våra befogenheter

leave a comment »

En sak som står alldeles klar efter något tusental genomplöjda anmälningar är licensbetalarnas gränslösa tilltro till radionämndens förmåga att ingripa och ställa till rätta. Nämndens enda uppgift var att genom efterhandsgranskning kontrollera att Sveriges Radio inte bröt mot radiolagen och avtalet med staten. De hade inte rätt att censurera, avskeda eller bestraffa, något som många brevskrivare tog för givet.

Som myndighet var radionämnden skyldig att behandla alla anmälningar sakligt och seriöst, även om breven bara bestod av råskäll eller – inte alls ovanligt – var helt obegripliga. Att det inte alltid var så lätt att hålla masken framgår av den artikel, som avgående ledamoten Gunnar Dahlander skrev till Sveriges Radios årsbok 1967, där han sammanfattade sina 15 år i radionämnden. Tonen är ironisk, men märkbart irriterad, när han talar om de anmälare som inte kunde få in i sitt huvud var gränserna gick för nämndens befogenheter:

Nämndens uttalanden vållade sällan debatt eller invändningar. Vad man ville kritisera var Radionämndens förmenta planering av programmen. Det är dock både orättvist och meningslöst att kritisera dem som fullgör en uppgift för att de icke fått större befogenheter. Kritiken blir feladresserad.
  Att ständigt tvingas försvara sig mot en kritik som går ut på att man inte gör sådant, som man inte har rätt att göra, blir onekligen efter hand både tjatigt och nedstämmande. Radionämndens instruktion ifråga om uppgiften att efterhandsgranska och att icke programplanera hade dock gällt sedan nämnden instiftades år 1925 och borde således ha haft vissa förutsättningar att bli känd.

En minnesvärd debatt gällde om Radionämnden skulle utöva någon påtryckning på Sveriges Radios styrelse för att svenska folket skulle få ett direktreferat från VM i boxning i USA mellan Ingemar Johansson och Floyd Paterson. Ärendet hörde inte hemma i Radionämnden. Men många medborgare bibringades, genom några journalisters okunnighet om nämndens uppgifter, den uppfattningen att nämnden hade avgörandet i sin hand. Nämnden beslutade att inte göra någon sådan framställning till Sveriges Radios styrelse. Nämnden hade nämligen, vilket jag nu har nöjet upprepa för tusende och sista gången, inte med programplaneringen att göra. Beslutet tolkades under uppseendeväckande former av Aftonbladet som om Radionämnden hade avslagit framställningen om att direktreferat skulle sändas. Det är nästan ett klassiskt exempel på hur man missleder en opinion! Det var dock intressant att uppleva vilka egendomliga uttryck en opinion kan få och hur bottenslammet i ett välordnat samhälle kan röras upp och påverka annars stabila människor, när det gäller en fråga som tydligen går människor djupt till sinnes.

Written by hrsvisser

15 mars 2010 at 05:34

Publicerat i Allmänt, radioavtalet