Arga brev till radionämnden

En bok av Mattias Boström, Martin Kristenson & Fredrik af Trampe

Archive for the ‘Extramaterial’ Category

Bajshistorien som försvann

with 3 comments

Vissa anmälningar framstår som rena mysterierna. Ta till exempel det här brevet som inkom till radionämnden i december 1976. En lyssnare beskriver sin vämjelse över ett avsnitt av radioprogrammet Naturen och vi:

Det var med äckel och olust som jag hörde den gamla dasshistorien om den mönstrande beväringen som skulle lämna urinprov, nu översatt personligen på statsminister Thorbjörn Fälldin. Hur kan sådant lågt historieberättande få ske i Sveriges Radio och i detta program? Jag vet inte vem som producerar detta program. Är det herr Dahlbäck?
  Jag uttrycker härmed min avsky för den gamla dasshistorien. Skammen faller väl på den som berättade den, men ansvaret förmodar jag finns hos annan person. /…/
  Jag är i alla fall upprörd över att söndagens program skulle få denna primitiva inledning. Historien är en s k bajshistoria som berättas av pubertetsynglingar. Jag anhåller härmed om att de ansvariga tillråds att i fortsättningen föra ett vårdat språk och hålla sig till ämnet.

Det märkliga med denna anmälan är att någon s k bajshistoria inte berättades i programmet, varken med Fälldin eller någon annan i huvudrollen. Enligt uppgift från Sveriges Radio hade någon sådan historia inte förekommit i något avsnitt av programserien. Det är inte utan att vi blir lite nyfikna. Någon som hört historien om beväringen, alternativt statsministern, som skulle lämna urinprov?

Annonser

Written by hrsvisser

19 mars 2010 at 05:44

Publicerat i Extramaterial

Hjärntvättad av TV

with one comment

På 70-talet var vänstervridningen på Sveriges Radio ett alltid lika hett debattämne. Anmälningar mot program som Ville, Valle & Viktor, Från socialism till ökad jämlikhet och Har du hört vad som hänt? var legio. Men det fanns de som inte höll med, de som i stället ville varna för en tilltagande högervridning. Det är inte så många som minns det i dag, men då och då uppstod tittarstormar mot påstådd högerpropaganda, som var spegelvända versioner av de mer kända protesterna mot vänstervridningen.
  Den 19 augusti 1972 var ett sådant tillfälle. Då visade TV2 den amerikanska långfilmen Hjärntvättad (1962) med Frank Sinatra och Janet Leigh i huvudrollerna. Den handlar om hur en amerikansk pluton tillfångatas av kommunisterna under Koreakriget och utsätts för hjärntvätt, varefter de skickas tillbaka till USA för att begå politiska mord på order av ryssarna. Filmen är numera en klassiker, nr 389 på listan över 1001 filmer du måste se innan du dör, och gjordes även i en nyinspelning 2004, där handlingen var framflyttad till nutid. Senast TV2 visade 60-talsversionen var i februari 2002, och på TV4 Film kördes den senast i juli 2005, såvitt känt utan några protester från tittarna.  Annat var det i augusti 1972. Dagen efter visningen berättade Aftonbladet om den efterföljande tittarstormen:

I går stormade tittarna mot TV2! Först för att landskampen Sverige-Finland avbröts. Senare mot den amerikanska långfilmen Hjärntvättad.
  -Det är skandal att sån amerikansk propaganda får visas, tyckte de flesta som ringde ”klagomuren”.
  Även till Aftonbladet ringde många uppretade tittare. En 30-årig kvinna sa bl a:
  -Så fort det visas en radikal film blir det presentation av någon expert och sedan blir det diskussion efteråt. Men den här reaktinära smörjan visas utan kommentar. /…/
  Många ville också ha en förklaring av TV2:s filmchef Nils Petter Sundgren. Denne var i går oanträffbar för kommentar. Det gällde också TV2-chefen Örjan Wallqvist och programplaneraren Hannes Oljelund. /…/
  -Just nu håller USA på att bomba vallarna i Nordvietnam. Hur kan TV tillåta att samma nation får bedriva propaganda för ett likartat krig som man bedrev på 50-talet, tyckte en förbaskad tittare till Aftonbladet. /…/
  -Denna mördarnation ska inte få sprida sin propaganda på bästa sändningstid.

Visningen anmäldes senare av inte mindre än sju tittare. I anmälningarna hette det bland annat att filmen utgjorde ”anti-kommunistisk vulgärpropaganda av värsta slag” , som borde fällas för ”hets mot folkgrupp”. Radionämnden friade filmen med följande motivering:

Hjärntvättad kan närmast  karakteriseras som en politisk-psykologisk thriller med utpräglade inslag av fars och satir, de senare mest påtagliga i skildringen av Shaws styvfader. Filmen arbetar visserligen med igenkännbara politiska motiv och motsättningar och den bygger även i övrigt – liksom all samhällsspeglande konst – på begrepp och företeelser med viss verklighetsanknytning. Filmen framstår emellertid i övervägande grad som en fantasiprodukt och radionämnden kan inte finna att filmen, vare sig till form eller innehåll, strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

En av de arga tittare som hörde av sig till radionämnden var en känd kulturpersonlighet, som i den kommande boken får tillfälle att kommentera sin anmälan.
  Den som vill se filmen och bilda sig en egen uppfattning kan skaffa den på dvd.

Written by hrsvisser

19 mars 2010 at 12:40

Stig Järrels pladuska

leave a comment »

Det internationella fredsmärket lanserades av den engelska fredsrörelsen 1958 i samband med en demonstration mot kärnvapen. Sitt utseende lär det ha fått genom en kombination av bokstäverna N och D för ”Nuclear Disarmament” i semaforalfabetet. På 60- och 70-talet blev fredsmärket en del av ungdomskulturen, och spreds över världen på allt ifrån affischer och rockmärken till halsband och örhängen. Vad som från början haft en bestämd och avgränsad betydelse blev nu uttryck för en allmän fredsvilja, en tom och urvattnad symbol utan koppling till konkreta politiska krav.

Fredsmärket förblev dock ett rött skynke för många långt in på 70-talet. Skådespelaren Stig Järrel var knappast känd för sin politiska radikalism, men i många år bar han alltid ett halsband med fredsmärket i offentliga sammanhang. När han i TV-programmet Söndagskväll i december 1975 läste en predikan av den danske prästen Kaj Munk, som vanligt med fredsmärket väl synligt, fick en tittare i Kisa nog av propagandan, och författade ett långt brev till radionämnden, drypande av ironi och sarkasm:

För en tid sedan frågade jag i ett brev till Sveriges Radio (Informationstjänsten, hr G Diamant) vad det var för en ”pladuska” som den i teatersammanhang annars så begåvade skådespelaren Stig Järrel bär hängande på magen praktiskt taget alltid när han framträder i TV-rutan, vilket som bekant synes vara vida oftare än andra kända skådespelare får tillfälle att göra. Jag undrade om det var något ordenstecken eller en utmärkelse av något annat slag, exempelvis ”Litteris et artibus”, fjortonde storleken. Min fråga var givetvis ironiskt menad, och så uppfattades den säkerligen också av hr Diamant som, helt visst mot bättre vetande, försiktigt och förbindligt meddelade (5 november): ”På Er fråga kan jag svara att det märke Stig Järrel bär i kedjan, efter vad vi tror, är ett fredsmärke”.

Det skulle inte förvåna om hr Diamant visat Stig Järrel mitt brev eller för honom refererat dess innehåll – och det är precis vad jag hade hoppats. Vare därmed hur som helst: i samband med Stig Järrels nästa framträdande i TV-rutan (TV1, 14 dec) med en uppläsning av en novell av Kaj Munk, uppenbarade sig skådespelaren åter med sitt ”fredsmärke”, denna gång så demonstrativt tydligt i rutan att ingen kunde undgå att se – att ingen skulle undgå att se – att det i varje fall inte var fråga om någon orden eller utmärkelse utan en form av oblyg personlig reklam i TV. Sådan lär ju annars vara förbjuden i TV men tydligen inte när det gäller skådespelaren Stig Järrel och uppenbarligen med ”objektiva” liberalradikala radio-TV-monopolets goda minne när det gäller ett ämne av detta försåtliga slag. Man kan diskutera ”fredsmärkets” tvivelaktiga utformning, vad det egentligen skall föreställa. För mig personligen och väl för oss alla äldre män, ännu i besittning av någon väl tummad ”Soldatinstruktion för infanteriet”, m/ä, överensstämmer den fredssymbol som av herr Järrel bäres på magen på pricken med det tecken eller de tecken som i bemälda instruktionsbok skisserade terrängkartor nyttjas för att markera en kulspruta eller (med små avvikelser) för att markera en pansarvärnskanon eller en granatkastare (se 1938 års upplaga, s. 214 och 221). Sällsamma fredssymboler alltså, såvida vi inte i sammanhanget får tolka dem som fredsbevarande symboler. Men så är väl ändå inte Stig Järrels stoltserande märke att uppfatta?

Man har förvisso anledning att häpna över den gränslösa självupptagenheten och självbespeglingen, det kvalificerade hyckleri och den pacifistiska skenhelighet som hr Järrel aningslöst avslöjar. Vem i all världen – i varje fall i den lilla del av vår oroliga värld som heter Sverige – vill krig? Ska vi alltså samt och synnerligen behöva strutta omkring som en Stig Järrel eller med en Stig Järrel (eller militanta frids- och fredsängeln Sara Lidman eller alla de andra av samma inbilska sort) bärande den där pladuskan på magen, beundrande varandra? Vi skulle redan spara stora slantar (kan vi åtminstone teoretiskt föreställa oss) genom att ”spola” den ”halvmilitära” polisorganisationen i vårt land, skapad, övad och utrustad för att så långt möjligt skydda medborgarna mot våldet, det dagliga våldet i fredstid och mitt ibland oss: rån, överfall, etc. Är det hr Järrels tanke att vi måste avskaffa polisen för att stävja våldet på gator och i hem mitt i ”brinnande” fred?  Hur beter sig den karl’n om hans hustru vid hans sida eller en annan kvinna i hans sällskap eller ett barn i hans närhet utsättes för våld? Ingriper han personligen mot våldsmannen eller våldsmännen och slåss som bara tusan, eller ropar han på polis, eller viftar han med sitt ”fredsmärke”, eller talar han blygsamt om att han är hr Järrel, den kände skådespelaren? Understundom blir ett helt land, en hel nation på samma sätt utsatt för våld utifrån. Får det våldet då ha sin gång? Skall polisen, om vi har någon, klara av också massanfall av sådant icke helt obekant eller ens idag uteslutet slag? Det förefaller som om hr Järrel skulle vara en skicklig skådespelare i dubbel bemärkelse. Men TV-rutan är icke rätt forum för dylik förljugen och oärlig politisk och defaitistisk reklam. När inte herrarna i TV-ledningen inser detta, när herrarna tvärtom uppenbarligen gärna ser genom fingrarna därmed, när samma prominenta herrar i TV arbetar, som vi här på ståplats ser det, i ett slags samförståndets maskopi med hr Järrel och de där andra gossarna och flickorna, så tvingas vi till sist vända oss till Radionämnden för att få rättelse – till den verkan det hava kan.

Radionämndens svar var inte lika mångordigt, den nöjde sig med att konstatera att hr Järrels pladuska inte stred mot radiolagen och Sveriges Radios avtal med staten. Anmälaren gav dock inte upp, han hade satt sitt sista hopp till radionämndens ledamöter, och även om han accepterade deras beslut ville han ändå ha sista ordet i frågan:

Till

Radionämndens Ärade Ledamöter

Jag har med största intresse tagit del av Nämndens beslut av den 15 januari 1976 (prot. nr  187, bil.p. 20). Vägt på ovälds gyllene våg ville man tillägga. Bara en liten rättelse: Min anmälan gällde självklart inte programmet som sådant; att som Nämnden formulera sig så, är varken mer eller mindre än en medveten och otillbörlig förvrängning av innehållet i min anmälan; jag kan ju omöjligt ha något att erinra mot att hr Järrel läser en predikan av Kaj Munk i TV-rutan! Vad jag reagerat mot har varit hr Järrels oförsynthet att begagna sig av samma TV-ruta för privat pacifistisk, därtill förljugen pacifistisk propaganda och detta är som Nämndens beslutande fyra medlemmar mycket väl vet inte första gången. Men beslut är beslut och därmed punkt. Förlåt ändå en stilla undran: Hur når man fram till en sådan enhällig salomonisk skiljedom och vid pass hur fort går det? Difficile est satiram non scribere.

Written by hrsvisser

14 mars 2010 at 08:48

Publicerat i Extramaterial

Tagged with ,

Slaget om Svensktoppen

with one comment

På 70-talet rasade en hetsig debatt om den trallvänliga musikens existensberättigande. Det kan vara svårt att förstå i dag, i synnerhet med tanke på den elefantiasis som drabbat melodifestivalen på senare år, men då fanns det starka krafter som såg schlagermusiken som ett allvarligt hot mot demokratin.

Kampen mot de glättiga refrängerna leddes av den så kallade progressiva musikrörelsen, som växte fram i Sverige i början på 70-talet. På omslaget till det första numret av tidskriften Musikens Makt fanns en kort programförklaring, som sammanfattade rörelsens inställning till schlagermusiken: ”Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med Musikens Makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur, en musik som aktiverar oss, ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.” Verklighetsflykt och drömmar stämplades som reaktionärt. I stället för att sjunga om längtan efter kärlek skulle man sjunga om längtan efter daghemsplatser. Romantik och glamour ansågs inte angå vanliga arbetare.

Efter ABBAs seger i schlagerfestivalen 1974 blev rörelsens kritik mot Sveriges Radios musikpolitik allt starkare. 1973 bildades aktionsgruppen Rädda Radion, som gick till storms mot radions förmodade kommersialisering. Gruppen uppmanade sina anhängare att skriva till radionämnden som en motvikt till alla de reaktionärer, som ständigt klagade på programutbudet: ”De högervridna och de religiösa i det här landet utmärks av högsta klagoberedskap”, skrev Åsa Moberg i Aftonbladet. ”Detta gör att Sveriges Radio år efter år kan tro att de som hör av sig och klagar faktiskt representerar svenska folket.”

Radionämnden förärades till och med en sång av musikrörelsen. På samlings-LP:n Tillsammans från 1973 ingår sången ”Brev till radionämnden”, som beskriver proggrörelsens syn på Sveriges Radio som ett propagandaverktyg för högerkrafterna, där till och med den klassiska musiken ingår i konspirationen:

I P1 presenterar man Dagens dollar-Eko
I P2 får vår överklass stöd i svåra tider
I P3 får vi övriga en dos passivisering
1:an spår, men 2:an rår, och lyckan kommer, lyckan går
i P3 tjugofyra timmar om da’n.

 Bla bla – folk får vad dom vill ha,
Ett budskap som vill väcka dem kan aldrig vara bra
Ty ty, det skapar huvudbry
Ge dem ’En sång om frihet’ och inte Song My
Från en rutten verklighet har man rätt att fly.

Rädda Radion-gruppens uppmaning att byta högerkverulans mot vänsterkverulans hörsammades av en journalist på Aftonbladet, som i en fyra sidor lång anmälan krävde att Svensktoppen skulle läggas ner. I brevet går han punkt för punkt igenom de vanligaste argumenten mot topplistemusiken. Till att börja med slår han fast att programmet strider mot två av kraven i Sveriges Radios avtal med staten, de som säger att radion ska skänka ”god underhållning” och ”upplysa om nuets händelser”:

Svensktoppstexterna berättar inte om dagens människor. De målar upp skenvärldar som är konservativa och fördomsfulla.

  • Där märks inte försöken till utjämning mellan könen. Kvinnan är fortfarande den ljuva, kuvade och erövrade. Mannen är den store, tyste och starke förföraren.
  • Där finns inga berättelser om hur nutidens människor upplever sin situation på jobbet, på fritiden. De kärlekshistorier som dominerar skildrar en falsk veckotidningslycka.
  • Där finns ingenting av äkta glädje, verklig romantik, realistiska situationer.

Det är genant att Sveriges Radio som monopolföretag för fram djupt reaktionära värderingar.

Anmälaren ansåg också att Svensktoppen fungerade som reklamprogram för de multinationella skivbolagen, han tog upp det orättvisa i att bara en bråkdel av de skivor som gavs ut i Sverige testades i programmet, och konstaterade att man inte kan tävla i musik. Han tvivlade också på att programmet var så populärt, som det sades. Visserligen lyssnade två miljoner varje lördag, men förmodligen bara för att det inte fanns något vettigt alternativ. Intresset för att delta i omröstningarna verkade i alla fall inte vara särskilt stort, menade han: ”Bara 38 procent av dem som Sveriges Radio frågar i första omgången vill ställa upp. Så det tar tid innan man skramlat ihop den jury på 400 personer som röstar fram listan.” Till sist krävde journalisten att Svensktoppen skulle ersättas med ett program på samma lyssnarvänliga sändningstid, som spelade samtliga svenskproducerade skivor inom underhållningsmusiken.

Journalistens anmälan togs på största allvar, och blev föremål för en livlig debatt bland nämndens ledamöter. Till att börja med skickade man en förfrågan till radions underhållningschef Stig Olin, om hur det gick till att sammanställa topplistan. Han berättade att svensktoppsjuryn bestod av en statistiskt utvald grupp på 400 personer av olika kön, yrken, utbildning osv, som var tänkt att utgöra ett Sverige i miniatyr. Anmälarens uppgift att endast 38% tackade ja till medverkan var inaktuell, påpekade han, den korrekta siffran var 44-53%.

Radionämnden lät sig inte nöja med dessa upplysningar. Nästa steg blev att låta självaste radiochefen Otto Nordenskiöld förklara sin syn på Svensktoppen. Hans åsikt var diametralt motsatt anmälarens. Det första urvalet av skivor görs av en professionell jury av anställda på Sveriges Radio, ett tillvägagångssätt som garanterar såväl hög kvalitet som aktualitet, hävdade han. I själva verket gynnar denna process musik med verklighetsnära texter, och inte tvärtom. Hur lyssnarna sedan röstar är en annan sak, och ingenting som programredaktionen kan påverka.

Radiochefen förnekade också att Svensktoppen skulle förbigå nutidsorienterade sånger. En lång rad melodier med texter om aktuella händelser, könsroller och människors situation på jobbet hade testats under de senaste åren, påpekade han, och exemplifierade med ett antal kända progglåtar:

  • ”Harriet, Boijan och Ragnhild vaknar” ur teaterpjäsen Jösses flickor
  • ”Arbetskraft” med sånggruppen Risken finns
  • ”Dom e dom” med sånggruppen Röda Ropet
  • ”Keops pyramid” med Hoola Bandoola Band

”Ingen av de här nämnda sångerna fick emellertid av den stora lyssnarjuryn så många poäng att den hamnade på Svensktoppslistan”, konstaterade radiochefen lakoniskt.

Slutligen noterade Nordenskiöld att den progressiva musiken fick stor uppmärksamhet i Sveriges Radio, trots att den stod för endast en procent av det totala skivutbudet i Sverige.

I februari 1976 var radionämnden redo att fatta ett beslut. Den kom fram till att fria Svensktoppen, men i sin motivering har den valt att endast kommentera den del av anmälan som rör avtalets sjunde paragraf, den som stadgar att Sveriges Radio ska sända god underhållning. Nämnden anser att radion ska ha stor frihet att välja vilken musik den vill, och att brott mot §7 bara gäller i mycket speciella fall.

Den sjätte paragrafen, som handlar om ”nuets händelser”, förbigår radionämnden med tystnad. Inte heller kommenterar man anmälarens tvärsäkra påstående att svensktoppsmusiken inte innehåller någon ”äkta glädje” – men det kanske hade varit en alltför vansklig uppgift för nämnden att avgöra var gränsen mellan äkta och falsk glädje går (Thore Skogman? Lasse Berghagen? Siw Malmkvist? Lill Lindfors?).

Nämnden var för en gångs skull inte enig. Två ledamöter, Bertil Jansson och Anne-Marie Thunberg, reserverade sig mot beslutet. De ville visserligen inte heller fälla programmet, men tyckte att nämnden trots allt borde ha prövat om Svensktoppen svek sin uppgift att orientera lyssnarna om nuets händelser.

Svensktoppen fick leva vidare. Aftonbladets reporter hade rört om rejält i grytan, men kanske överskattade han svenska folkets behov av sånger om hur de upplever sin situation på jobbet.

Written by hrsvisser

14 mars 2010 at 08:46

Meningslös fruktsallad

leave a comment »

Under våra många timmar ute på Riksarkivet i Arninge har vi förstås hittat en mängd anmälningar som vi inte fått plats med i själva boken, men som vi känner att vi ändå inte kan undanhålla läsarna. Därför använder vi den här bloggen som plats för allsköns extramaterial. Såsom följande sköna brev.

Vissa anmälare var mer arga/ambitiösa än andra. Därmed inte sagt att deras anmälningar var mer begripliga än andras. Här har vi en anmälan från 1974, där en kvinna från Stockholm detaljerat kritiserade SR:s verksamhet under en hel vecka:

kl 6.40 Matbörsen
Recept om plommon där det bl.a. talades om att skrynkla ihop aluminiumfolie ovanpå i konservburken. Meningslös fruktsallad.

kl 6.45 Familjespegeln
Meningslöst reportage om befrielserörelserna MPLA och KMA med alltför långa partier på utländska.

kl 7.00 Guld i mund
Först påståendet att rubriken kommer ”av hand”. Sedan släpig och dum ”dagbok” av Mikael Wingård. Svammel om en man vid namn Nasrudin och konsten att gräva en grop. Ord som ”förlängningsraseri” och ”anargiproblem”. Språk som ”har ni skolat sett”.

Torsdagen den 3/10

kl 7.15 Andakten
Fader vår analyseras och läses på grekiska.

kl 7.30 Nyheterna
Samtal mellan Sven Andersson och Makarios i New York låter underligt, likaså sammanstötning av ubåtar under vatten. Man från Sy. Philips påstår att olika TV-märken minskar konkurrensen. Vidare talas det om att Monark har 13 olika märken av samma modell, att tjänstemän trakasseras av arbetsledarna och att AMU-elever skall få 2.600:- i studieunderstöd per månad!
Beträffande vädret nämndes Katterjok, Vitabarken (det hördes så i alla fall) m fl namn som man kan undra över.
Skjutvarning i Hanöbukten lät också otrolig.

kl 8.30 barnprogram om lille Virgil, där det talas om hemskingar, pyttevänner, dockan som inte kan ramla omkull, lösenordet Kastrullock, barrmatta, sjungande ask med pennor m m.

Fredag 4/10

kl 6.40 Matbörs
Ämne: margarin

kl 6.45 Familjespegeln
Dåligt och dumt program om homosexualitet, där vigselrum för hs var ett önskemål.

kl 7.00 Guld i mund
Underligt tal om ”bykatten”, att ”checka” är lika med att ”käka”, fånig svamlig dagbok och dum anekdot om en katolik och en jude.

kl 7.15 Andakt
Analys av Fader vår uppläses på grekiska.

kl 7.30 Nyheter
Otrolig historia om affärer med flygplanet Viggen!
Ord som ”kanonbåtsdiplomati”

kl 8.30 Barnprogram
Fånigt svammel om lille Virgil som bodde i bagarens hönshus.
Bra däremot var berättelsen ”Gunnar gör mål” av Kerstin Torwald.

Lördag 5/10

kl 7.30 Ekot
Underligt rånardrama med man med avsågat hagelgevär

kl 9.00 Önskekonsert
Svårförståeliga kommentarer av Sten Frykberg.
/…/

Tisdag 8/10

kl. 8.15 Barnprogram
Nalle Lufs av Gösta Knutsson. Dumt!

Vad det var som var ”underligt”, ”otroligt” och ”dumt” förklaras inte närmare. Ej heller varför fruktsalladen var ”meningslös”. Vad vi dock kan finna underligt är däremot att anmälaren BARA hårdbevakade denna vecka och sedan aldrig mer hördes av. Nåväl, radionämnden fann inte orsak till något ingripande.

Gösta Knutsson

Written by Mattias B

14 mars 2010 at 05:36

Publicerat i Extramaterial

Tagged with