Arga brev till radionämnden

En bok av Mattias Boström, Martin Kristenson & Fredrik af Trampe

Archive for the ‘Allmänt’ Category

Releasefest på Sunkit

with 2 comments

Sunkit den 7 juni firar vi bokens utgivning med att spela några av de sånger som anmälts till radionämnden genom åren, samt en del låtar med TV- och radioanknytning. Eftersom det ibland kan vara svårt att förstå varför en låt blivit anmäld, följer här ett urval anmälda låtar med brevskrivarnas motiveringar. (Obs! Sunkit håller igång 20.00-01.00, men radionämndsdelen av kvällen är främst kl 20.00-21.30).

1. Y Viva Espana (Sylvia Vrethammar)

”Jag yrkar på att den här låten märks så att den inte får spelas i radio utan närmare presentation där man dels talar om den verkliga situationen i Spanien, dels varnar för dess karaktär av resebyråreklam.”

2.Coca Cola (Docent Död)

”Coca Cola är ett inregistrerat varumärke för en amerikansk läskedryck. Om inte det är reklam i radio, att göra en poplåt vars huvudsakliga text är detta varumärke och få den sänd i radio, vad är då reklam i radio?”

3. John and Marsha (Stan Freberg)

”Denna skiva skulle tydligen föreställa ett samlag, rena porren alltså, och var mycket pinsam att sitta och behöva lyssna till på offentlig plats!”

4. Ögon som glittrar (Freestyle)

”Den svenska texten handlar om en sexualakt med tillhörande ljud.”

5. Du, Lasse, Lasse liten (Mia Marianne och Per Filip)

”Har då Sveriges Radio rätt att utan vidare sabotera vad föräldrar lär sina barn genom att sprida lögner om himlen och om Guds änglar?”

6. Mördartango (Lill Lindfors)

”För ni ut budskap i etern om att kvinnor inte ska hjälpa män så behöver väl inte män hjälpa kvinnor???”

7. Biff a’la Petterlund (Monica Zetterlund)

”Tycker radionämnden att det var ett lämpligt sätt att sjunga om mat och kalla det för skit?”

8. Jag vill ge Skåne tillbaka till Danmark (Sören Skarback)

”… det var ett flagrant brott mot folkrätten. Hur länge ska det sedan dröja innan man vill göra sig av med till exempel Halland, Blekinge, Gotland och kanske t o m Norrland?”

9. Sams son (Dom Dummaste)

”Tidelag torde ännu falla under svensk strafflag och sålunda vara ytterst olämpligt att omnämna i svensk ’pop-eller punkkulturs’ nya nomenklatur.”

10 Med kokain i min lilla kajuta/Kumpaner från Amsterdam (Povel Ramel)

”Därför medför TV-inslag av denna art undan för undan en liberalisering till vår inställning till narkotika, vilket i sin tur innebär en större marknad för narkotikahandeln.”

11. Gräsänkling blues (Povel Ramel)

-Reklamsång för Magnecyl

12. Hallå du gamle indian (Lasse Dahlqvist)

”Härmed anhåller vi om att radionämnden utreder huruvida det är lämpligt att melodin ’Hallå du gamle indian’ sändes i program typ Svensktoppen utan att den rasistiska texten kommenteras av programledaren.”

Dessutom kommer vi att spela det tonsatta Brev till radionämnden, som några musiker ur proggrörelsen spelade in för att protestera mot den högervridning i TV och radio som vi ju alla vet präglade 70-talet. Ni kommer också att få höra Hillsons ”Jag vill ha mera reggae i radion”, en typisk låt från tiden före Spotify då man var tvungen att vädja till P3 för att få höra sin favoritmusik. Vi bjuder också på odödliga klassiker som ”Pensionera monopolet”, Bosse Parneviks och Lasse Holms pompösa protestsång mot TV-monopolet, The Pohlman Song med Weiny och meteorologen John Pohlman, samt förstås Ulla-Bella rap. Välkomna till en kväll i tittarstormens tecken!

Annonser

Written by hrsvisser

26 maj 2010 at 08:23

Publicerat i Allmänt

Sven Stolpe som TV-kritiker

with 2 comments

Vi känner alla till Sven Stolpe – den omstridde Birgitta-forskaren. Vi är också bekanta med Sven Stolpe – den temperamentsfulle kulturkritikern. Många minns även Sven Stolpe – den stridbare litteraturhistorikern.
  Men hur många känner till Sven Stolpe – den passionerade TV-tittaren?
  Att det fanns en sådan är i och för sig inte så märkvärdigt. Han hade ett passionerat förhållningssätt till allt han gjorde, och någon gång tittade han väl på TV också. Mer överraskande är att han också författade en TV-krönika för tidningen SE (1969:7), där han på ett ursinnigt och minst av allt förutsägbart sätt gick igenom några av veckans program. Även om han inte hade mycket till övers för TV:s underhållningsprogram var det inte självklart att Zola-filmatiseringar fick högre betyg än amerikansk pang-pang. Inte ens Sven Stolpe kunde undgå att drabbas av den då grasserande Manolito-febern. Det är också uppfriskande att läsa en TV-kritiker som glatt svänger sig med ord som ”kokotter”, ”kohövding”, ”skränprogram” och ”sprattelbaletter”, liksom känsloladdade uttryck som ”stinkande i åminnelse” och ”gangsterintermezzon”:

Jag hör till TV:ns vänner. Jag har aldrig förstått det där talet om ”dumburken”. Under många år har jag följt italiensk TV i Rom – alltid samma besvikelse. Hur kan detta begåvade folk ordna något så amatörmässigt och livlöst? Den svenska TV:n förefaller mig energisk, vital och talangfull – utom på ett enda, visserligen mycket stort, område – förströelseprogrammen. Särskilt lördagskvällen är för mig ett problem: står det i kontraktet att alla begåvade medarbetare den dagen skall vara fria? /…/

Det största principiella fel jag kan upptäcka i vår TV är dess beroende av de amerikanska show- och skränprogrammen, särskilt de stereotypa sprattelbaletterna. Kunde inte allt detta portförbjudas i ett par år – på prov?

Jag saknar sympati för Vilda Västern och har alltid av hjärtat avskytt dom vita skurkarnas massakrar på indianerna. High Chaparral är emellertid ganska intressant. Den ädle ranchägaren Big John som tårögd predikar vänskap med indianerna, den glade alkoholisten och skämtaren hans halvbror, den vänligt flinande Manolito, den undersköna mexikanskan som är gift med kohövdingen, och den obeskrivligt imbecilla klumpedunsen Blue – och som bakgrund en småstad med idel skurkar och flotta parisiska 1870-talskokotter som står till förfogande för dyngsprättarna och kopojkarna. Det är rena spexet alltsammans, men det ger en bra bild av mycket i Amerikas sällsamma undermedvetna. — Det sista avsnittet behandlade startandet av en ädel, modig, sanningssägande tidning i den försumpade staden. Man har hånat skildringen av skurkarnas kamp mot den frispråkiga tidningen. Varför det? Är det på minsta sätt mindre osannolikt än vad som ständigt förekom i de ohyggliga Klara-kvarteren, stinkande i åminnelse? /…/

Betydligt spexigare var spektaklet Nana, nu äntligen överståndet. Har TV någonsin visat ett värre pekoral? I huvudrollen en surmulen, sexuellt starkt frånstötande engelsk stiftsjungfru, frigid som ett kylskåp, vilket kom blodet att isas i ens ådror när hon försökte le förföriskt – detta skulle vara den sjudande blodfulla Nana! Slutbilden med hennes av undre världens alla gifter förstörda , svarta ruttnande ansikte skulle redan för hundra år sedan ha blivit utskrattad. Vilken grotesk parodi på människo- och tidsskildring! /…/

Folkpartiledaren klagade över att man alltför ofta skickar fotografer och reporters till enstaka röda gangsterintermezzon och den hederlige försvarsministern menade ungefär detsamma: varför skulle vissa försvarsvägrare ha större rätt till publicitet i TV än representanterna för till exempel de frivilliga försvarsorganisationerna? Jag tror emellertid vi ska vara tacksamma varje gång svenska folket får en skymt av dessa antidemokratiska minoriteter – bara deras ansiktsuttryck och vokabulär är värda ett ingående studium. Sådana nunor har man annars bara sett i amerikanska skräckfilmer och i skildringar av ledarna för det röda upproret i Finland efter första världskriget. /…/ Sådant bör visas! Svenska folket bör få se hur demokratins dödsfiender ser ut!

För de nytillkomna, som inte hört talas om vare sig Birgitta-kännaren eller kulturkritikern Stolpe, kan tilläggas att han var morfar till Alex Schulman.

Written by hrsvisser

23 mars 2010 at 04:07

Publicerat i Allmänt, tv-historia

Vi har våra befogenheter

leave a comment »

En sak som står alldeles klar efter något tusental genomplöjda anmälningar är licensbetalarnas gränslösa tilltro till radionämndens förmåga att ingripa och ställa till rätta. Nämndens enda uppgift var att genom efterhandsgranskning kontrollera att Sveriges Radio inte bröt mot radiolagen och avtalet med staten. De hade inte rätt att censurera, avskeda eller bestraffa, något som många brevskrivare tog för givet.

Som myndighet var radionämnden skyldig att behandla alla anmälningar sakligt och seriöst, även om breven bara bestod av råskäll eller – inte alls ovanligt – var helt obegripliga. Att det inte alltid var så lätt att hålla masken framgår av den artikel, som avgående ledamoten Gunnar Dahlander skrev till Sveriges Radios årsbok 1967, där han sammanfattade sina 15 år i radionämnden. Tonen är ironisk, men märkbart irriterad, när han talar om de anmälare som inte kunde få in i sitt huvud var gränserna gick för nämndens befogenheter:

Nämndens uttalanden vållade sällan debatt eller invändningar. Vad man ville kritisera var Radionämndens förmenta planering av programmen. Det är dock både orättvist och meningslöst att kritisera dem som fullgör en uppgift för att de icke fått större befogenheter. Kritiken blir feladresserad.
  Att ständigt tvingas försvara sig mot en kritik som går ut på att man inte gör sådant, som man inte har rätt att göra, blir onekligen efter hand både tjatigt och nedstämmande. Radionämndens instruktion ifråga om uppgiften att efterhandsgranska och att icke programplanera hade dock gällt sedan nämnden instiftades år 1925 och borde således ha haft vissa förutsättningar att bli känd.

En minnesvärd debatt gällde om Radionämnden skulle utöva någon påtryckning på Sveriges Radios styrelse för att svenska folket skulle få ett direktreferat från VM i boxning i USA mellan Ingemar Johansson och Floyd Paterson. Ärendet hörde inte hemma i Radionämnden. Men många medborgare bibringades, genom några journalisters okunnighet om nämndens uppgifter, den uppfattningen att nämnden hade avgörandet i sin hand. Nämnden beslutade att inte göra någon sådan framställning till Sveriges Radios styrelse. Nämnden hade nämligen, vilket jag nu har nöjet upprepa för tusende och sista gången, inte med programplaneringen att göra. Beslutet tolkades under uppseendeväckande former av Aftonbladet som om Radionämnden hade avslagit framställningen om att direktreferat skulle sändas. Det är nästan ett klassiskt exempel på hur man missleder en opinion! Det var dock intressant att uppleva vilka egendomliga uttryck en opinion kan få och hur bottenslammet i ett välordnat samhälle kan röras upp och påverka annars stabila människor, när det gäller en fråga som tydligen går människor djupt till sinnes.

Written by hrsvisser

15 mars 2010 at 05:34

Publicerat i Allmänt, radioavtalet

Vår nya bok

leave a comment »

Vi tre heter Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe. 2007 gav vi ut boken ”Sveriges sämsta skivomslag”. Det var kul. Och det gav mersmak.

Tre år senare är vi tillbaka med en ny bok, men den här gången inom ett helt annat område. Dock håller vi oss fortfarande till den svenska underhållningshistorien. I boken ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden” har vi samlat de allra roligaste, märkligaste och argaste anmälningarna som kom in till radionämnden under åren 1967-1987.

Boken kommer ut på förlaget Känguru den 6 maj. Fram till dess – och kanske även efter det datumet – kommer vi att här bjuda på extramaterial till boken. Saker som inte fick plats. Eller annat som vi tycker är värt att ta upp här. Vi får helt enkelt se vad det blir. Någon brist på material har vi i alla fall inte. Svenska folket har varit väldigt produktiva på anmälningsfronten genom åren.

Förutom denna blogg är vi även väldigt aktiva på vår fansida på Facebook. Bli gärna ett fan där!

Written by Mattias B

14 mars 2010 at 03:21

Publicerat i Allmänt

Tagged with ,