Fet mans död (*SPOILERVARNING!*)

SPOILERVARNING: För den händelse att någon tänkt leta fram sina gamla årgångar av Allers och läsa Jan Gabrielssons deckarföljetong vill vi påpeka att följande blogginlägg innehåller spoilers.

 TV-kändisar kan användas till mycket. Man kan till exempel göra dem till hjältar i detektivromaner för att på så sätt skapa ett större läsarintresse. Ett aktuellt exempel är Paolo Robertos överraskande uppdykande i andra delen av Stieg Larssons Millenium-trilogi, en romanserie som förvisso står på egna ben och knappast behöver någon extra draghjälp av kändisar.

Greppet är ovanligt, men inte helt nytt. Ett av de mer skamlösa försöken att rida på TV-idolernas popularitet är Jan Gabrielssons märkliga kortroman Fet mans död, som gick som följetong i veckotidningen Allers sommaren 1969. Där är i stort sett alla förekommande personer kändisar av något slag, från Lasse Holmqvist och Sune Mangs till Cornelis Vreeswijk och Gösta Knutsson. Det innebär att celebriteterna inte bara dyker upp i oskyldiga biroller, utan faktiskt också utnyttjas både som brottsoffer och misstänkta skurkar. Listan över tänkbara gärningsmän, som presenteras i tionde kapitlet, är minst sagt imponerande: Olof Palme, Jarl Kulle, Östen Warnerbring, Hagge Geigert, Martin Ljung, Ingmar Bergman och Peter Himmelstrand.

Jan Gabrielsson har dessutom skrivit in sig själv som romanens detektiv, som får benägen hjälp av sin fru (sångerskan Ulla-Bella, även det en kändis) och deras 11-årige son. Gabrielsson var en mångsysslare i kulturbranschen. Han hade lett TV-programmet Söndagsbilagan på 1960, och inte mindre än sex gånger varit programledare för radions Det ska vi fira, om vilket han senare skrev boken Dej ska vi fira 1971. Han var i flera år verksam vid teatern, och hade framgångar som ärkeängeln Gabriel i Himlaspelet. Han arbetade också för Expressen, och spökskrev Zarah Leanders memoarvolym Zarah! (1972). På 70-talet fortsatte han som deckarförfattare med romanerna Gigantens återkomst (1973) och Döden går i kyrkan (1975).

Jan Gabrielsson var säkert väl medveten om hur påpassade TV:s och radions programledare var. 1976 blev han själv anmäld till radionämnden för ett mindre välbetänkt uttalande apropå kvinnorörelsen: ”Man behöver inte lyssna på de värsta skräntärnorna”. Därför är det kanske inte så konstigt att han i Fet mans död låter handlingen ta avstamp i folkstormar och brev från arga licensbetalare. I romanens prolog berättar Gabrielsson om hur han i decemberupplagan av radioprogrammet Udda plattor spelat en ”genant löjlig skiva” med den dåtida TV-kändisen Magnus Banck, och därefter uttryckt en önskan om att få slippa sådana inspelningar i fortsättningen. Två dagar senare anländer ett anonymt lyssnarbrev till programledaren med följande kryptiska ordalydelse:

 Tack för er insats! Ni har hjälpt mig mer än ni kan tro. Jag hatar nämligen feta män – och allra mest feta män som tror sig kunna sjunga. Efter ”Udda plattor” känns livet ljust och klart igen. Ni har förlöst någonting inom mig, nu ser jag min väg och min uppgift. Tack än en gång och god jul!

Gabrielsson läser brevet, men tar det inte på något större allvar. Till radion kommer allsköns konstiga brev, och att raderna om att finna sin väg och uppgift skulle innebära ett förtäckt hot är ingenting han ens kan föreställa sig. Men snart börjar det hända saker som får vår hjälte att tänka om. En morgon i maj rapporterar tidningarna om hur Lasse Holmqvist blivit jagad av en sportbil på gatorna i Malmö. I samma veva börjar Gösta Knutson få dagliga hotelsebrev: ”Försvinn ur radio och TV omedelbart – annars skall jag blanda stelkrampsbakterier i din tandkräm!”. På Arlanda ramlar Åke Söderqvist livlös ut ur en koffert på ett transportband, och när han senare vaknar till liv har han drabbats av minnesförlust. Den populäre operettsångaren och revystjärnan Olle Andersson utsätts för förgiftningsförsök när han äter sin ärtsoppa. Sune Mangs skadas av en strömförande mikrofon vid ett framträdande i Kungsträdgården. Slutligen blir Cornelis Vreeswijk beskjuten med hagelgevär på öppen gata:

 -Är han…, började jag.
-Nej, långt ifrån, flinade polisen. Han är ju så att säga ganska väl madrasserad. Men det var nära ögat, höll jag på att säga, för kulan tog i stussen! Han lär få svårt att sitta den närmaste tiden. Annars är det ingen fara.
  ”Det behövs långa knivar att sticka feta svin” – det gamla talesättet for som en blixt genom hjärnan på mig. Det är en elak ovana jag har att i tid och otid tänka i ordstäv och citat, ofta fula och ofta alldeles ovidkommande. Vad man än kan säga om Cornelis den digre och varmhjärtade – men han har inget med ordstävets feta svin att göra. Talesättet handlar om att det är svårt att få bukt med rika människor. Det har alltså inte ett vitten att skaffa med den som sjungit ”Sådan är kapitalismen” för oss!

Offren för brottsvågen har ett gemensamt, konstaterar Gabrielsson: de är alla tjocka kändisar. Tidningarna drar samma slutsats, och döper affären till ”Digerdöden” på sina löpsedlar. TV-chefen Per-Martin Hamberg, som just åtalats för att ha skändat främmande makts flagga, tar också upp uttrycket, men konstaterar lugnt att man åtminstone inte kan åtalas för brist på smak. När Gabrielsson och hans familj diskuterar fallet utropar sonen att det faktiskt finns en gemensam nämnare till: alla de drabbade sjunger! Ja, Sune Mangs, Olle Andersson, Cornelis och till och med Åke Söderqvist sjunger – men hur är det med Lasse Holmqvist och Gösta Knutsson? Här blir Gabrielsson tvungen att ta till ganska krystade förklaringar för att få teorin att stämma: Knutsson var ordförande i Allmänna sången i Uppsala och Lasse Holmqvist hade hörts sjunga snapsvisor på lokal en gång. Det är nu Gabrielsson erinrar sig det anonyma lyssnarbrevet, som uttryckte hat mot sjungande tjockisar, och bestämmer sig för att leta fram det i sitt arkiv. Komna så långt i resonemanget börjar den deckargåtelösande familjen spekulera i vem eller vilka som kan stå på tur: ”Vad har vi för sjungande tjockisar kvar i Sverige?” Knappt har man hunnit nämna Per Grundén förrän TV-nyheterna meddelar att Rolf Björling klarat sig från en olycka i berg- och dalbanan på Liseberg i Göteborg.

En sen natt sätter sig fru Ulla-Bella och funderar över fallet. Eftersom den anonyme brevskrivaren säger sig hata feta män drar hon slutsatsen att han själv förmodligen är en mager person, för inte kan en fet man hata andra feta män. Med tanke på att han reagerar så starkt mot dem som ”tror sig kunna sjunga” är han säkert också en passionerad musikälskare. Slutligen förmodar hon att brottslingen själv är en känd person, som ogenerat kan röra sig i kändiskretsar. Utifrån dessa tankar upprättar hon den lista över misstänkta som tidigare nämnts. Hon medger dock själv att hon inte har några egentliga belägg för att misstänka Olof Palme, Peter Himmelstrand, Ingmar Bergman och de andra, vilket nog de flesta skulle se som en allvarlig brist i resonemanget, men som inte bekymrar Ulla-Bella och hennes man. Om det inte är någon av dem, vem skulle det då vara?  Quad erat demonstrandum! (Dessutom har Himmelstrand skrivit så många hemska låtar, tillägger Gabrielsson, så även om han inte kan fällas för de här brotten, borde han åtminstone åtalas för sin musik.)

Upplösningen ska inte avslöjas här. Låt det vara nog sagt att den måste räknas till kriminallitteraturens allra mest praktfulla antiklimax. Gabrielsson lyckas med konststycket att göra läsaren besviken på varje punkt, som om det var fråga om ett skönlitterärt aprilskämt. Alla noggrant uppbyggda intrigdetaljer upplöses i intet, vilket på sitt sätt får betraktas som en prestation.

Nu var Gabrielssons följetong aldrig avsedd som någonting annat än en enkel bagatell. Men den illustrerar samtidigt ett speciellt förhållande i 60-talets svenska underhållning, de tjocka gubbarnas stora betydelse. Jan Gabrielsson lär inte ha haft några svårigheter att hitta de rätta personerna till sin följetong. Under hela det gångna decenniet hade storväxta och frodiga män satt sin prägel på kultur och nöjesliv. Redan 1963 väckte de så kallade Skäggen förargelse för sina TV-sända provokationer. Förutom alla toalettspolningar och rapanden var det många tittare som retade sig på de medverkandes påtagliga rondör. ”Nu har vi verkligen fått nog av de där fläsktunnorna”, löd en typisk tittarkommentar.

Att det fanns många kraftiga och njutningslystna herrar i nöjesbranschen är kanske inte så märkligt, mera anmärkningsvärt – och tidstypiskt – är att de tjocka gubbarna själva så gärna anspelade på sina väl tilltagna kroppshyddor, och även använde dem för att bygga upp sin image – eller sitt varumärke, som det skulle heta i dag. Beppe Wolgers lät både Lars Ekborg och dockorna i Godnattsstunden anmärka på hans fetma: ”Dra ner ridån och ta ut klumpen!” . I sina texter uppehöll de sig gärna kring företeelser, som hjälpt till att bygga dessa vackra kroppar:  

Raggmunkar, lingon,
de ska vara goda,
sova på morgon
och whisky och soda,
sätta sin lön på en vinnande häst,
det är såna småsaker jag diggar mest

 (ur TV:s ”Skäggen” 1963, melodi: ”My favourite things”)

Livet är fruktansvärt skönt,
frossa och slöa är skönt,
och skönt är att hämnas,
och så’nt som ej kan nämnas
förslagsvis ett helvetes rus.
Det låter förfärligt,
men är ganska härligt.
Mycket som är fult är skönt.

(ur krogshowen ”Farfars gladbarn” 1965 med texter av Beppe Wolgers, sången framförd av Sonya Hedenbratt)

 Av Gabrielssons sätt att lägga upp berättelsen inser man att det redan då var ett känsligt ämne att skämta om. Det framgår tydligt att de tjocka TV-kändisarna alla tillhör Gabrielssons vänkrets. Några av dem har dessutom villigt poserat för de fotografier som illustrerar romanen. Gabrielsson tar också snabbt tillbaka många av de påstående som görs i texten. I romanens inledning talas om ”mordvåg”, men ingen av de kända personerna blir mördade eller ens skadade. Den ende som dör är en fiktiv sångare. Även om författaren associerar till feta svin när han talar om Cornelis ångrar han sig genast. Han döper attentaten till ”Digerdöden”, men skyndar sig att låta Per-Martin Hamberg beteckna skämtet som smaklöst. Gabrielsson vill så gärna skämta om herrarnas rondör, men är samtidigt rädd för att såra någon. Om någon kan sägas ha ätit kakan och behållit den, så är det författaren till denna detektivroman.