Arga brev till radionämnden

En bok av Mattias Boström, Martin Kristenson & Fredrik af Trampe

Archive for mars 2010

Sven Stolpe som TV-kritiker

with 2 comments

Vi känner alla till Sven Stolpe – den omstridde Birgitta-forskaren. Vi är också bekanta med Sven Stolpe – den temperamentsfulle kulturkritikern. Många minns även Sven Stolpe – den stridbare litteraturhistorikern.
  Men hur många känner till Sven Stolpe – den passionerade TV-tittaren?
  Att det fanns en sådan är i och för sig inte så märkvärdigt. Han hade ett passionerat förhållningssätt till allt han gjorde, och någon gång tittade han väl på TV också. Mer överraskande är att han också författade en TV-krönika för tidningen SE (1969:7), där han på ett ursinnigt och minst av allt förutsägbart sätt gick igenom några av veckans program. Även om han inte hade mycket till övers för TV:s underhållningsprogram var det inte självklart att Zola-filmatiseringar fick högre betyg än amerikansk pang-pang. Inte ens Sven Stolpe kunde undgå att drabbas av den då grasserande Manolito-febern. Det är också uppfriskande att läsa en TV-kritiker som glatt svänger sig med ord som ”kokotter”, ”kohövding”, ”skränprogram” och ”sprattelbaletter”, liksom känsloladdade uttryck som ”stinkande i åminnelse” och ”gangsterintermezzon”:

Jag hör till TV:ns vänner. Jag har aldrig förstått det där talet om ”dumburken”. Under många år har jag följt italiensk TV i Rom – alltid samma besvikelse. Hur kan detta begåvade folk ordna något så amatörmässigt och livlöst? Den svenska TV:n förefaller mig energisk, vital och talangfull – utom på ett enda, visserligen mycket stort, område – förströelseprogrammen. Särskilt lördagskvällen är för mig ett problem: står det i kontraktet att alla begåvade medarbetare den dagen skall vara fria? /…/

Det största principiella fel jag kan upptäcka i vår TV är dess beroende av de amerikanska show- och skränprogrammen, särskilt de stereotypa sprattelbaletterna. Kunde inte allt detta portförbjudas i ett par år – på prov?

Jag saknar sympati för Vilda Västern och har alltid av hjärtat avskytt dom vita skurkarnas massakrar på indianerna. High Chaparral är emellertid ganska intressant. Den ädle ranchägaren Big John som tårögd predikar vänskap med indianerna, den glade alkoholisten och skämtaren hans halvbror, den vänligt flinande Manolito, den undersköna mexikanskan som är gift med kohövdingen, och den obeskrivligt imbecilla klumpedunsen Blue – och som bakgrund en småstad med idel skurkar och flotta parisiska 1870-talskokotter som står till förfogande för dyngsprättarna och kopojkarna. Det är rena spexet alltsammans, men det ger en bra bild av mycket i Amerikas sällsamma undermedvetna. — Det sista avsnittet behandlade startandet av en ädel, modig, sanningssägande tidning i den försumpade staden. Man har hånat skildringen av skurkarnas kamp mot den frispråkiga tidningen. Varför det? Är det på minsta sätt mindre osannolikt än vad som ständigt förekom i de ohyggliga Klara-kvarteren, stinkande i åminnelse? /…/

Betydligt spexigare var spektaklet Nana, nu äntligen överståndet. Har TV någonsin visat ett värre pekoral? I huvudrollen en surmulen, sexuellt starkt frånstötande engelsk stiftsjungfru, frigid som ett kylskåp, vilket kom blodet att isas i ens ådror när hon försökte le förföriskt – detta skulle vara den sjudande blodfulla Nana! Slutbilden med hennes av undre världens alla gifter förstörda , svarta ruttnande ansikte skulle redan för hundra år sedan ha blivit utskrattad. Vilken grotesk parodi på människo- och tidsskildring! /…/

Folkpartiledaren klagade över att man alltför ofta skickar fotografer och reporters till enstaka röda gangsterintermezzon och den hederlige försvarsministern menade ungefär detsamma: varför skulle vissa försvarsvägrare ha större rätt till publicitet i TV än representanterna för till exempel de frivilliga försvarsorganisationerna? Jag tror emellertid vi ska vara tacksamma varje gång svenska folket får en skymt av dessa antidemokratiska minoriteter – bara deras ansiktsuttryck och vokabulär är värda ett ingående studium. Sådana nunor har man annars bara sett i amerikanska skräckfilmer och i skildringar av ledarna för det röda upproret i Finland efter första världskriget. /…/ Sådant bör visas! Svenska folket bör få se hur demokratins dödsfiender ser ut!

För de nytillkomna, som inte hört talas om vare sig Birgitta-kännaren eller kulturkritikern Stolpe, kan tilläggas att han var morfar till Alex Schulman.

Written by hrsvisser

23 mars 2010 at 04:07

Publicerat i Allmänt, tv-historia

Bajshistorien som försvann

with 3 comments

Vissa anmälningar framstår som rena mysterierna. Ta till exempel det här brevet som inkom till radionämnden i december 1976. En lyssnare beskriver sin vämjelse över ett avsnitt av radioprogrammet Naturen och vi:

Det var med äckel och olust som jag hörde den gamla dasshistorien om den mönstrande beväringen som skulle lämna urinprov, nu översatt personligen på statsminister Thorbjörn Fälldin. Hur kan sådant lågt historieberättande få ske i Sveriges Radio och i detta program? Jag vet inte vem som producerar detta program. Är det herr Dahlbäck?
  Jag uttrycker härmed min avsky för den gamla dasshistorien. Skammen faller väl på den som berättade den, men ansvaret förmodar jag finns hos annan person. /…/
  Jag är i alla fall upprörd över att söndagens program skulle få denna primitiva inledning. Historien är en s k bajshistoria som berättas av pubertetsynglingar. Jag anhåller härmed om att de ansvariga tillråds att i fortsättningen föra ett vårdat språk och hålla sig till ämnet.

Det märkliga med denna anmälan är att någon s k bajshistoria inte berättades i programmet, varken med Fälldin eller någon annan i huvudrollen. Enligt uppgift från Sveriges Radio hade någon sådan historia inte förekommit i något avsnitt av programserien. Det är inte utan att vi blir lite nyfikna. Någon som hört historien om beväringen, alternativt statsministern, som skulle lämna urinprov?

Written by hrsvisser

19 mars 2010 at 05:44

Publicerat i Extramaterial

Hjärntvättad av TV

with one comment

På 70-talet var vänstervridningen på Sveriges Radio ett alltid lika hett debattämne. Anmälningar mot program som Ville, Valle & Viktor, Från socialism till ökad jämlikhet och Har du hört vad som hänt? var legio. Men det fanns de som inte höll med, de som i stället ville varna för en tilltagande högervridning. Det är inte så många som minns det i dag, men då och då uppstod tittarstormar mot påstådd högerpropaganda, som var spegelvända versioner av de mer kända protesterna mot vänstervridningen.
  Den 19 augusti 1972 var ett sådant tillfälle. Då visade TV2 den amerikanska långfilmen Hjärntvättad (1962) med Frank Sinatra och Janet Leigh i huvudrollerna. Den handlar om hur en amerikansk pluton tillfångatas av kommunisterna under Koreakriget och utsätts för hjärntvätt, varefter de skickas tillbaka till USA för att begå politiska mord på order av ryssarna. Filmen är numera en klassiker, nr 389 på listan över 1001 filmer du måste se innan du dör, och gjordes även i en nyinspelning 2004, där handlingen var framflyttad till nutid. Senast TV2 visade 60-talsversionen var i februari 2002, och på TV4 Film kördes den senast i juli 2005, såvitt känt utan några protester från tittarna.  Annat var det i augusti 1972. Dagen efter visningen berättade Aftonbladet om den efterföljande tittarstormen:

I går stormade tittarna mot TV2! Först för att landskampen Sverige-Finland avbröts. Senare mot den amerikanska långfilmen Hjärntvättad.
  -Det är skandal att sån amerikansk propaganda får visas, tyckte de flesta som ringde ”klagomuren”.
  Även till Aftonbladet ringde många uppretade tittare. En 30-årig kvinna sa bl a:
  -Så fort det visas en radikal film blir det presentation av någon expert och sedan blir det diskussion efteråt. Men den här reaktinära smörjan visas utan kommentar. /…/
  Många ville också ha en förklaring av TV2:s filmchef Nils Petter Sundgren. Denne var i går oanträffbar för kommentar. Det gällde också TV2-chefen Örjan Wallqvist och programplaneraren Hannes Oljelund. /…/
  -Just nu håller USA på att bomba vallarna i Nordvietnam. Hur kan TV tillåta att samma nation får bedriva propaganda för ett likartat krig som man bedrev på 50-talet, tyckte en förbaskad tittare till Aftonbladet. /…/
  -Denna mördarnation ska inte få sprida sin propaganda på bästa sändningstid.

Visningen anmäldes senare av inte mindre än sju tittare. I anmälningarna hette det bland annat att filmen utgjorde ”anti-kommunistisk vulgärpropaganda av värsta slag” , som borde fällas för ”hets mot folkgrupp”. Radionämnden friade filmen med följande motivering:

Hjärntvättad kan närmast  karakteriseras som en politisk-psykologisk thriller med utpräglade inslag av fars och satir, de senare mest påtagliga i skildringen av Shaws styvfader. Filmen arbetar visserligen med igenkännbara politiska motiv och motsättningar och den bygger även i övrigt – liksom all samhällsspeglande konst – på begrepp och företeelser med viss verklighetsanknytning. Filmen framstår emellertid i övervägande grad som en fantasiprodukt och radionämnden kan inte finna att filmen, vare sig till form eller innehåll, strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

En av de arga tittare som hörde av sig till radionämnden var en känd kulturpersonlighet, som i den kommande boken får tillfälle att kommentera sin anmälan.
  Den som vill se filmen och bilda sig en egen uppfattning kan skaffa den på dvd.

Written by hrsvisser

19 mars 2010 at 12:40

När Aktuellt skändade den amerikanska flaggan

with one comment

En av de märkligaste episoderna i svensk TV-historia var när en Aktuellt-reporter torkade fötterna på den amerikanska flaggan, hotades med avsked och fick sin chef polisanmäld. Det som gör historien extra märklig, och inte så lite ironisk, är att det var den blivande radioprofilen Anders Pontén, knappast känd för sin politiska radikalism, som utförde dådet. Dessutom var det den oförarglige  Per-Martin Hamberg, Povel Ramels medarbetare och kompositör till slagdängan ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, som var den åtalade chefen.
   Hur gick det här till? Vi plockar fram Aftonbladet från januari 1969 för att få veta mer:

Anders Pontén är anställd som reporter på TV:s redaktion i Göteborg. Han har gjort ett program om maokommunisterna i Göteborg. Programmet sändes i de sena TV-nyheterna i lördags kväll. Pontén gjorde inslaget på maokommunisternas partiexpedition. I rummet hade en amerikansk flagga placerats ut som dörrmatta.
  I TV-filmen fick hela svenska folket se hur någon trampade på mattan. Men man fick bara se en fot. Nu har TV polisanmälts av en upprörd tittare. Ett klart skändande av främmande makts statssymbol, ansåg TV-tittaren. /…/
  Flaggintermezzot kommer nu att leda till åtal. Brottsrubricering: ”Skymfande av utländsk rikssymbol”. /…/
  Chef för TV:s nyhetsavdelning är Per-Martin Hamberg och det gör att det blir han personligen som inför rätten får svara för ett eventuellt åtal.
  Nu träder Anders Pontén fram och vill ta på sig hela ansvaret. Han säger till Aftonbladet:
  – Jag trampade på mattan. Men det var inte för att skända den. Jag tycker mycket om Amerika. Jag satte min fot på amerikanska flaggan för att illustrera att den låg på golvet som en trasmatta maokommunisterna varje dag trampade på.
  Anders Pontén visade inte sitt ansikte i TV-rutan när han trampade på flaggan. Därmed fick tittarna intrycket av att foten tillhörde någon av maokommunisterna. /…/ (AB 690106)

I dag finns Sveriges Radios Aktuellt-reporter Anders Pontén i radiohuset  i Stockholm. Han är kallad till ”sammanträde”. I eftermiddag avgör Per-Martin Hamberg och de andra cheferna om han ska få behålla sitt jobb. /…/
  I går framträdde Anders Pontén i Aftonbladet och berättade att fötterna var hans. Sen dess har han inte haft en lugn stund hemma i villan i Lerbo. Telefonen har ringt stup i ett. Han har blivit kallad allt från ”flaggskändare” till ”kinesjävel”. I går kväll sa han till Aftonbladet:
  -Jag, som inte alls har sympatier åt det hållet. /…/ Jag vill visa hur mao-kommunisterna dagligen skändar den amerikanska flaggan. Det var bara mina tekniker och Frank Baude i lokalerna. Jag var tvungen att trampa själv.
  I går berättade marxist-leninisterna vid en presskonferens att Anders Pontén själv hämtat flaggan som låg hopvecklad i ett hörn och lagt ut den framför dörren. Sedan steg han på den.
  Anders Pontén:
  -Flaggan låg på tröskeln från början. (AB 690107)

-Jag är tacksam att de inte dömde mig hårdare.
  Så säger Aktuellt-reportern Anders Pontén som trampade på en amerikansk flagga. I går fick han en allvarlig varning av radiochefen.
  Pontén, 34, var ordentligt nervös när han stegade in till radiochefen Olof Rydbeck i går. /…/
  – Guskelov var det en lugn och avspänd atmosfär. Jag är nöjd med mitt straff. Varningen är befogad. Jag står för vad jag gjort. (AB 690108)

Tilläggas kan att Per-Martin Hamberg friades i den efterföljande tryckfrihetsrättegången. När lagen om ”skymfande av utländsk rikssymbol” avskaffades 1971 talades det på vissa håll om ”Lex Pontén”. 2004 motionerades i riksdagen om ett återinförande av lagen.
  I boken Allt hände i Aktuellt finns en utförligt redogörelse för hela händelseförloppet. På SR Minnen kan man avlyssna gamla Riksronden och andra program med Anders Pontén.

Written by hrsvisser

16 mars 2010 at 04:13

Publicerat i skandaler

De lokala oförmågorna

leave a comment »

Den 12 januari 1973 inkom till radionämnden ett brev, som vår tids Idol-jury kanske borde ta sig en funderare över:

Det är alldeles uppenbart att man inte kan garantera standarden hos en programmedverkande, samtidigt som man genom dennes medverkan försöker att utröna huruvida några kvalifikationer förefinns eller inte.
  Eftersom varje talangjakt innebär ett mer eller mindre slumpmässigt sökande efter de egenskaper som enligt avtalets bestämmelser om god underhållning bör vara allmänt tillstädes, är talangjakter alltså helt avtalsstridiga. Det faktum att Sveriges Radio tycks vara mera intresserad av att få geografisk spridning på de lokala oförmågorna än att koncentrera sökandet till de jaktmarker, där förmågorna är som flest, ger ytterligare belägg för det avtalsstridiga i dessa program.
  Jag anmäler mot denna bakgrund programserien ”Ställ upp”, som bör läggas ner fortast möjligt. Ett och annat russin i tårtan försvarar inte ett bakverk med så många dåliga – och dåligt kända – ingredienser.
  I tävlingsbestämmelserna sägs att de medverkande inte får vara professionella, vilket innebär ett formellt och faktiskt utestängande av den grupp, som innesluter majoriteten av vår underhållningselit. Redan detta arrangemang är alltså – oavsett vad en talangjakt i övriga sammanhang förväntas innebära – helt avtalsstridigt.
  Det finns ingenting i avtalet som säger att man av besparingsskäl får sända program och programmedverkande, som inte kan kvalificera sig genom ett redan etablerat kunnande. De ekonomiska motiven för radions talangjakter är alltså helt ointressanta i de fall där de inte bedöms som direkt försvårande.
  Varje tävlande har rätt att förvänta sig en sakkunnig bedömning enligt väl beprövade normer. Genom valet av en ”publikens representant” i juryn äventyras denna rätt. Juryns sammansättning kan därför inte, ”rent tekniskt”, sägas stå i överensstämmelse med avtalets kvalitetsbefrämjande bestämmelser.
  Med hopp om att dessa logiska konstateranden får tala också genom radionämndens ställningstagande, tecknar jag

XX

Written by hrsvisser

15 mars 2010 at 06:22

Publicerat i talangjakter

Vi har våra befogenheter

leave a comment »

En sak som står alldeles klar efter något tusental genomplöjda anmälningar är licensbetalarnas gränslösa tilltro till radionämndens förmåga att ingripa och ställa till rätta. Nämndens enda uppgift var att genom efterhandsgranskning kontrollera att Sveriges Radio inte bröt mot radiolagen och avtalet med staten. De hade inte rätt att censurera, avskeda eller bestraffa, något som många brevskrivare tog för givet.

Som myndighet var radionämnden skyldig att behandla alla anmälningar sakligt och seriöst, även om breven bara bestod av råskäll eller – inte alls ovanligt – var helt obegripliga. Att det inte alltid var så lätt att hålla masken framgår av den artikel, som avgående ledamoten Gunnar Dahlander skrev till Sveriges Radios årsbok 1967, där han sammanfattade sina 15 år i radionämnden. Tonen är ironisk, men märkbart irriterad, när han talar om de anmälare som inte kunde få in i sitt huvud var gränserna gick för nämndens befogenheter:

Nämndens uttalanden vållade sällan debatt eller invändningar. Vad man ville kritisera var Radionämndens förmenta planering av programmen. Det är dock både orättvist och meningslöst att kritisera dem som fullgör en uppgift för att de icke fått större befogenheter. Kritiken blir feladresserad.
  Att ständigt tvingas försvara sig mot en kritik som går ut på att man inte gör sådant, som man inte har rätt att göra, blir onekligen efter hand både tjatigt och nedstämmande. Radionämndens instruktion ifråga om uppgiften att efterhandsgranska och att icke programplanera hade dock gällt sedan nämnden instiftades år 1925 och borde således ha haft vissa förutsättningar att bli känd.

En minnesvärd debatt gällde om Radionämnden skulle utöva någon påtryckning på Sveriges Radios styrelse för att svenska folket skulle få ett direktreferat från VM i boxning i USA mellan Ingemar Johansson och Floyd Paterson. Ärendet hörde inte hemma i Radionämnden. Men många medborgare bibringades, genom några journalisters okunnighet om nämndens uppgifter, den uppfattningen att nämnden hade avgörandet i sin hand. Nämnden beslutade att inte göra någon sådan framställning till Sveriges Radios styrelse. Nämnden hade nämligen, vilket jag nu har nöjet upprepa för tusende och sista gången, inte med programplaneringen att göra. Beslutet tolkades under uppseendeväckande former av Aftonbladet som om Radionämnden hade avslagit framställningen om att direktreferat skulle sändas. Det är nästan ett klassiskt exempel på hur man missleder en opinion! Det var dock intressant att uppleva vilka egendomliga uttryck en opinion kan få och hur bottenslammet i ett välordnat samhälle kan röras upp och påverka annars stabila människor, när det gäller en fråga som tydligen går människor djupt till sinnes.

Written by hrsvisser

15 mars 2010 at 05:34

Publicerat i Allmänt, radioavtalet

Stig Järrels pladuska

leave a comment »

Det internationella fredsmärket lanserades av den engelska fredsrörelsen 1958 i samband med en demonstration mot kärnvapen. Sitt utseende lär det ha fått genom en kombination av bokstäverna N och D för ”Nuclear Disarmament” i semaforalfabetet. På 60- och 70-talet blev fredsmärket en del av ungdomskulturen, och spreds över världen på allt ifrån affischer och rockmärken till halsband och örhängen. Vad som från början haft en bestämd och avgränsad betydelse blev nu uttryck för en allmän fredsvilja, en tom och urvattnad symbol utan koppling till konkreta politiska krav.

Fredsmärket förblev dock ett rött skynke för många långt in på 70-talet. Skådespelaren Stig Järrel var knappast känd för sin politiska radikalism, men i många år bar han alltid ett halsband med fredsmärket i offentliga sammanhang. När han i TV-programmet Söndagskväll i december 1975 läste en predikan av den danske prästen Kaj Munk, som vanligt med fredsmärket väl synligt, fick en tittare i Kisa nog av propagandan, och författade ett långt brev till radionämnden, drypande av ironi och sarkasm:

För en tid sedan frågade jag i ett brev till Sveriges Radio (Informationstjänsten, hr G Diamant) vad det var för en ”pladuska” som den i teatersammanhang annars så begåvade skådespelaren Stig Järrel bär hängande på magen praktiskt taget alltid när han framträder i TV-rutan, vilket som bekant synes vara vida oftare än andra kända skådespelare får tillfälle att göra. Jag undrade om det var något ordenstecken eller en utmärkelse av något annat slag, exempelvis ”Litteris et artibus”, fjortonde storleken. Min fråga var givetvis ironiskt menad, och så uppfattades den säkerligen också av hr Diamant som, helt visst mot bättre vetande, försiktigt och förbindligt meddelade (5 november): ”På Er fråga kan jag svara att det märke Stig Järrel bär i kedjan, efter vad vi tror, är ett fredsmärke”.

Det skulle inte förvåna om hr Diamant visat Stig Järrel mitt brev eller för honom refererat dess innehåll – och det är precis vad jag hade hoppats. Vare därmed hur som helst: i samband med Stig Järrels nästa framträdande i TV-rutan (TV1, 14 dec) med en uppläsning av en novell av Kaj Munk, uppenbarade sig skådespelaren åter med sitt ”fredsmärke”, denna gång så demonstrativt tydligt i rutan att ingen kunde undgå att se – att ingen skulle undgå att se – att det i varje fall inte var fråga om någon orden eller utmärkelse utan en form av oblyg personlig reklam i TV. Sådan lär ju annars vara förbjuden i TV men tydligen inte när det gäller skådespelaren Stig Järrel och uppenbarligen med ”objektiva” liberalradikala radio-TV-monopolets goda minne när det gäller ett ämne av detta försåtliga slag. Man kan diskutera ”fredsmärkets” tvivelaktiga utformning, vad det egentligen skall föreställa. För mig personligen och väl för oss alla äldre män, ännu i besittning av någon väl tummad ”Soldatinstruktion för infanteriet”, m/ä, överensstämmer den fredssymbol som av herr Järrel bäres på magen på pricken med det tecken eller de tecken som i bemälda instruktionsbok skisserade terrängkartor nyttjas för att markera en kulspruta eller (med små avvikelser) för att markera en pansarvärnskanon eller en granatkastare (se 1938 års upplaga, s. 214 och 221). Sällsamma fredssymboler alltså, såvida vi inte i sammanhanget får tolka dem som fredsbevarande symboler. Men så är väl ändå inte Stig Järrels stoltserande märke att uppfatta?

Man har förvisso anledning att häpna över den gränslösa självupptagenheten och självbespeglingen, det kvalificerade hyckleri och den pacifistiska skenhelighet som hr Järrel aningslöst avslöjar. Vem i all världen – i varje fall i den lilla del av vår oroliga värld som heter Sverige – vill krig? Ska vi alltså samt och synnerligen behöva strutta omkring som en Stig Järrel eller med en Stig Järrel (eller militanta frids- och fredsängeln Sara Lidman eller alla de andra av samma inbilska sort) bärande den där pladuskan på magen, beundrande varandra? Vi skulle redan spara stora slantar (kan vi åtminstone teoretiskt föreställa oss) genom att ”spola” den ”halvmilitära” polisorganisationen i vårt land, skapad, övad och utrustad för att så långt möjligt skydda medborgarna mot våldet, det dagliga våldet i fredstid och mitt ibland oss: rån, överfall, etc. Är det hr Järrels tanke att vi måste avskaffa polisen för att stävja våldet på gator och i hem mitt i ”brinnande” fred?  Hur beter sig den karl’n om hans hustru vid hans sida eller en annan kvinna i hans sällskap eller ett barn i hans närhet utsättes för våld? Ingriper han personligen mot våldsmannen eller våldsmännen och slåss som bara tusan, eller ropar han på polis, eller viftar han med sitt ”fredsmärke”, eller talar han blygsamt om att han är hr Järrel, den kände skådespelaren? Understundom blir ett helt land, en hel nation på samma sätt utsatt för våld utifrån. Får det våldet då ha sin gång? Skall polisen, om vi har någon, klara av också massanfall av sådant icke helt obekant eller ens idag uteslutet slag? Det förefaller som om hr Järrel skulle vara en skicklig skådespelare i dubbel bemärkelse. Men TV-rutan är icke rätt forum för dylik förljugen och oärlig politisk och defaitistisk reklam. När inte herrarna i TV-ledningen inser detta, när herrarna tvärtom uppenbarligen gärna ser genom fingrarna därmed, när samma prominenta herrar i TV arbetar, som vi här på ståplats ser det, i ett slags samförståndets maskopi med hr Järrel och de där andra gossarna och flickorna, så tvingas vi till sist vända oss till Radionämnden för att få rättelse – till den verkan det hava kan.

Radionämndens svar var inte lika mångordigt, den nöjde sig med att konstatera att hr Järrels pladuska inte stred mot radiolagen och Sveriges Radios avtal med staten. Anmälaren gav dock inte upp, han hade satt sitt sista hopp till radionämndens ledamöter, och även om han accepterade deras beslut ville han ändå ha sista ordet i frågan:

Till

Radionämndens Ärade Ledamöter

Jag har med största intresse tagit del av Nämndens beslut av den 15 januari 1976 (prot. nr  187, bil.p. 20). Vägt på ovälds gyllene våg ville man tillägga. Bara en liten rättelse: Min anmälan gällde självklart inte programmet som sådant; att som Nämnden formulera sig så, är varken mer eller mindre än en medveten och otillbörlig förvrängning av innehållet i min anmälan; jag kan ju omöjligt ha något att erinra mot att hr Järrel läser en predikan av Kaj Munk i TV-rutan! Vad jag reagerat mot har varit hr Järrels oförsynthet att begagna sig av samma TV-ruta för privat pacifistisk, därtill förljugen pacifistisk propaganda och detta är som Nämndens beslutande fyra medlemmar mycket väl vet inte första gången. Men beslut är beslut och därmed punkt. Förlåt ändå en stilla undran: Hur når man fram till en sådan enhällig salomonisk skiljedom och vid pass hur fort går det? Difficile est satiram non scribere.

Written by hrsvisser

14 mars 2010 at 08:48

Publicerat i Extramaterial

Tagged with ,