Arga brev till radionämnden

En bok av Mattias Boström, Martin Kristenson & Fredrik af Trampe

Fet mans död (*SPOILERVARNING!*)

with one comment

SPOILERVARNING: För den händelse att någon tänkt leta fram sina gamla årgångar av Allers och läsa Jan Gabrielssons deckarföljetong vill vi påpeka att följande blogginlägg innehåller spoilers.

 TV-kändisar kan användas till mycket. Man kan till exempel göra dem till hjältar i detektivromaner för att på så sätt skapa ett större läsarintresse. Ett aktuellt exempel är Paolo Robertos överraskande uppdykande i andra delen av Stieg Larssons Millenium-trilogi, en romanserie som förvisso står på egna ben och knappast behöver någon extra draghjälp av kändisar.

Greppet är ovanligt, men inte helt nytt. Ett av de mer skamlösa försöken att rida på TV-idolernas popularitet är Jan Gabrielssons märkliga kortroman Fet mans död, som gick som följetong i veckotidningen Allers sommaren 1969. Där är i stort sett alla förekommande personer kändisar av något slag, från Lasse Holmqvist och Sune Mangs till Cornelis Vreeswijk och Gösta Knutsson. Det innebär att celebriteterna inte bara dyker upp i oskyldiga biroller, utan faktiskt också utnyttjas både som brottsoffer och misstänkta skurkar. Listan över tänkbara gärningsmän, som presenteras i tionde kapitlet, är minst sagt imponerande: Olof Palme, Jarl Kulle, Östen Warnerbring, Hagge Geigert, Martin Ljung, Ingmar Bergman och Peter Himmelstrand.

Jan Gabrielsson har dessutom skrivit in sig själv som romanens detektiv, som får benägen hjälp av sin fru (sångerskan Ulla-Bella, även det en kändis) och deras 11-årige son. Gabrielsson var en mångsysslare i kulturbranschen. Han hade lett TV-programmet Söndagsbilagan på 1960, och inte mindre än sex gånger varit programledare för radions Det ska vi fira, om vilket han senare skrev boken Dej ska vi fira 1971. Han var i flera år verksam vid teatern, och hade framgångar som ärkeängeln Gabriel i Himlaspelet. Han arbetade också för Expressen, och spökskrev Zarah Leanders memoarvolym Zarah! (1972). På 70-talet fortsatte han som deckarförfattare med romanerna Gigantens återkomst (1973) och Döden går i kyrkan (1975).

Jan Gabrielsson var säkert väl medveten om hur påpassade TV:s och radions programledare var. 1976 blev han själv anmäld till radionämnden för ett mindre välbetänkt uttalande apropå kvinnorörelsen: ”Man behöver inte lyssna på de värsta skräntärnorna”. Därför är det kanske inte så konstigt att han i Fet mans död låter handlingen ta avstamp i folkstormar och brev från arga licensbetalare. I romanens prolog berättar Gabrielsson om hur han i decemberupplagan av radioprogrammet Udda plattor spelat en ”genant löjlig skiva” med den dåtida TV-kändisen Magnus Banck, och därefter uttryckt en önskan om att få slippa sådana inspelningar i fortsättningen. Två dagar senare anländer ett anonymt lyssnarbrev till programledaren med följande kryptiska ordalydelse:

 Tack för er insats! Ni har hjälpt mig mer än ni kan tro. Jag hatar nämligen feta män – och allra mest feta män som tror sig kunna sjunga. Efter ”Udda plattor” känns livet ljust och klart igen. Ni har förlöst någonting inom mig, nu ser jag min väg och min uppgift. Tack än en gång och god jul!

Gabrielsson läser brevet, men tar det inte på något större allvar. Till radion kommer allsköns konstiga brev, och att raderna om att finna sin väg och uppgift skulle innebära ett förtäckt hot är ingenting han ens kan föreställa sig. Men snart börjar det hända saker som får vår hjälte att tänka om. En morgon i maj rapporterar tidningarna om hur Lasse Holmqvist blivit jagad av en sportbil på gatorna i Malmö. I samma veva börjar Gösta Knutson få dagliga hotelsebrev: ”Försvinn ur radio och TV omedelbart – annars skall jag blanda stelkrampsbakterier i din tandkräm!”. På Arlanda ramlar Åke Söderqvist livlös ut ur en koffert på ett transportband, och när han senare vaknar till liv har han drabbats av minnesförlust. Den populäre operettsångaren och revystjärnan Olle Andersson utsätts för förgiftningsförsök när han äter sin ärtsoppa. Sune Mangs skadas av en strömförande mikrofon vid ett framträdande i Kungsträdgården. Slutligen blir Cornelis Vreeswijk beskjuten med hagelgevär på öppen gata:

 -Är han…, började jag.
-Nej, långt ifrån, flinade polisen. Han är ju så att säga ganska väl madrasserad. Men det var nära ögat, höll jag på att säga, för kulan tog i stussen! Han lär få svårt att sitta den närmaste tiden. Annars är det ingen fara.
  ”Det behövs långa knivar att sticka feta svin” – det gamla talesättet for som en blixt genom hjärnan på mig. Det är en elak ovana jag har att i tid och otid tänka i ordstäv och citat, ofta fula och ofta alldeles ovidkommande. Vad man än kan säga om Cornelis den digre och varmhjärtade – men han har inget med ordstävets feta svin att göra. Talesättet handlar om att det är svårt att få bukt med rika människor. Det har alltså inte ett vitten att skaffa med den som sjungit ”Sådan är kapitalismen” för oss!

Offren för brottsvågen har ett gemensamt, konstaterar Gabrielsson: de är alla tjocka kändisar. Tidningarna drar samma slutsats, och döper affären till ”Digerdöden” på sina löpsedlar. TV-chefen Per-Martin Hamberg, som just åtalats för att ha skändat främmande makts flagga, tar också upp uttrycket, men konstaterar lugnt att man åtminstone inte kan åtalas för brist på smak. När Gabrielsson och hans familj diskuterar fallet utropar sonen att det faktiskt finns en gemensam nämnare till: alla de drabbade sjunger! Ja, Sune Mangs, Olle Andersson, Cornelis och till och med Åke Söderqvist sjunger – men hur är det med Lasse Holmqvist och Gösta Knutsson? Här blir Gabrielsson tvungen att ta till ganska krystade förklaringar för att få teorin att stämma: Knutsson var ordförande i Allmänna sången i Uppsala och Lasse Holmqvist hade hörts sjunga snapsvisor på lokal en gång. Det är nu Gabrielsson erinrar sig det anonyma lyssnarbrevet, som uttryckte hat mot sjungande tjockisar, och bestämmer sig för att leta fram det i sitt arkiv. Komna så långt i resonemanget börjar den deckargåtelösande familjen spekulera i vem eller vilka som kan stå på tur: ”Vad har vi för sjungande tjockisar kvar i Sverige?” Knappt har man hunnit nämna Per Grundén förrän TV-nyheterna meddelar att Rolf Björling klarat sig från en olycka i berg- och dalbanan på Liseberg i Göteborg.

En sen natt sätter sig fru Ulla-Bella och funderar över fallet. Eftersom den anonyme brevskrivaren säger sig hata feta män drar hon slutsatsen att han själv förmodligen är en mager person, för inte kan en fet man hata andra feta män. Med tanke på att han reagerar så starkt mot dem som ”tror sig kunna sjunga” är han säkert också en passionerad musikälskare. Slutligen förmodar hon att brottslingen själv är en känd person, som ogenerat kan röra sig i kändiskretsar. Utifrån dessa tankar upprättar hon den lista över misstänkta som tidigare nämnts. Hon medger dock själv att hon inte har några egentliga belägg för att misstänka Olof Palme, Peter Himmelstrand, Ingmar Bergman och de andra, vilket nog de flesta skulle se som en allvarlig brist i resonemanget, men som inte bekymrar Ulla-Bella och hennes man. Om det inte är någon av dem, vem skulle det då vara?  Quad erat demonstrandum! (Dessutom har Himmelstrand skrivit så många hemska låtar, tillägger Gabrielsson, så även om han inte kan fällas för de här brotten, borde han åtminstone åtalas för sin musik.)

Upplösningen ska inte avslöjas här. Låt det vara nog sagt att den måste räknas till kriminallitteraturens allra mest praktfulla antiklimax. Gabrielsson lyckas med konststycket att göra läsaren besviken på varje punkt, som om det var fråga om ett skönlitterärt aprilskämt. Alla noggrant uppbyggda intrigdetaljer upplöses i intet, vilket på sitt sätt får betraktas som en prestation.

Nu var Gabrielssons följetong aldrig avsedd som någonting annat än en enkel bagatell. Men den illustrerar samtidigt ett speciellt förhållande i 60-talets svenska underhållning, de tjocka gubbarnas stora betydelse. Jan Gabrielsson lär inte ha haft några svårigheter att hitta de rätta personerna till sin följetong. Under hela det gångna decenniet hade storväxta och frodiga män satt sin prägel på kultur och nöjesliv. Redan 1963 väckte de så kallade Skäggen förargelse för sina TV-sända provokationer. Förutom alla toalettspolningar och rapanden var det många tittare som retade sig på de medverkandes påtagliga rondör. ”Nu har vi verkligen fått nog av de där fläsktunnorna”, löd en typisk tittarkommentar.

Att det fanns många kraftiga och njutningslystna herrar i nöjesbranschen är kanske inte så märkligt, mera anmärkningsvärt – och tidstypiskt – är att de tjocka gubbarna själva så gärna anspelade på sina väl tilltagna kroppshyddor, och även använde dem för att bygga upp sin image – eller sitt varumärke, som det skulle heta i dag. Beppe Wolgers lät både Lars Ekborg och dockorna i Godnattsstunden anmärka på hans fetma: ”Dra ner ridån och ta ut klumpen!” . I sina texter uppehöll de sig gärna kring företeelser, som hjälpt till att bygga dessa vackra kroppar:  

Raggmunkar, lingon,
de ska vara goda,
sova på morgon
och whisky och soda,
sätta sin lön på en vinnande häst,
det är såna småsaker jag diggar mest

 (ur TV:s ”Skäggen” 1963, melodi: ”My favourite things”)

Livet är fruktansvärt skönt,
frossa och slöa är skönt,
och skönt är att hämnas,
och så’nt som ej kan nämnas
förslagsvis ett helvetes rus.
Det låter förfärligt,
men är ganska härligt.
Mycket som är fult är skönt.

(ur krogshowen ”Farfars gladbarn” 1965 med texter av Beppe Wolgers, sången framförd av Sonya Hedenbratt)

 Av Gabrielssons sätt att lägga upp berättelsen inser man att det redan då var ett känsligt ämne att skämta om. Det framgår tydligt att de tjocka TV-kändisarna alla tillhör Gabrielssons vänkrets. Några av dem har dessutom villigt poserat för de fotografier som illustrerar romanen. Gabrielsson tar också snabbt tillbaka många av de påstående som görs i texten. I romanens inledning talas om ”mordvåg”, men ingen av de kända personerna blir mördade eller ens skadade. Den ende som dör är en fiktiv sångare. Även om författaren associerar till feta svin när han talar om Cornelis ångrar han sig genast. Han döper attentaten till ”Digerdöden”, men skyndar sig att låta Per-Martin Hamberg beteckna skämtet som smaklöst. Gabrielsson vill så gärna skämta om herrarnas rondör, men är samtidigt rädd för att såra någon. Om någon kan sägas ha ätit kakan och behållit den, så är det författaren till denna detektivroman.

Written by hrsvisser

24 januari 2011 at 06:18

Publicerat i tv-historia, Uncategorized

Barn skriver till radionämnden

leave a comment »

Det var inte bara vuxna som satte sitt hopp till radionämnden. Hit vände sig även barnen med protester och önskelistor. Oftast var det glada tillrop eller böner om repriser på populära TV-serier, men det hände att barnen var lika rasande på TV som sina föräldrar. Argast av alla var en brådmogen pojke i Arbrå med svaghet för understrykningar, som efterlyste mera western-serier:

Till chefen på programmurvalet vid SR

Varför sänder ni inte program som man kan se på. För det mesta skiter ni i alla brev ni får om dålig TV, men lystra till detta brev. Jag är en 11årig pojke som ogillar nästan allt ni sänder på tv, t ex balettveckan blää. Hur många tror du tittar på det t ex. det är pensionärer som tittar på det för att ha något att titta på.
  När macahan slutade rycktades det att en ny serie skulle komma, jag hoppas ni ordnar det. Jag skulle vilja fråga varför ni slutade med alla Lördagswestern och andra, som Alles Smithen Johnns. Ales Smitthen Johnns kan ni väl sända de gamla avsnitten t ex. Varför tvärslutade ni med deckare t ex kojack baretta kolumbo. Ibland tror jag och mina kompisar att ni är tokiga där nere på Sveriges Radio när det är bara skit på tv:n på en lördag (söndag). Så jag hoppas att du läst detta brev med din hjärna. Jag vet inte om du har fått lite förnuft för att det har kommit lite deckare men inga westerns.jag och mina komppisar hoppas att det står i tidningen på sista sidan nogot bra program t ex Baretta machahan Ales smitten johnns. (1979)

Minst lika sur är ett barn i Markaryd, som i ett osignerat brev öser galla över de tråkiga vuxenprogrammen i allmänhet och den tjatige Georg Fant i synnerhet:

I går den 19/7-72 såg jag George Fant i TV och jag tyckte han var botten. Han pratar för mycket och har för lite artister. Kan ni inte ändra på det. Varför slutade ni sända Coronation Street. Den var ju toppen. Ni slutade att sända den tvärt. Jag skulle också vilja att ni sände filmen King Kong igen för den var toppenbra i stället för era tråkiga debatter.

Övriga barn intog en mer ödmjuk attityd. Ibland kan man nästan tro att de betraktade radionämnden som ännu en brevkompis, som man kunde utbyta tankar med och kanske till och med leka med:

Hej
Jag heter Amir och kommer från pakistan jag undrar varför man inte få se Tasan film det finns ju på bio men det finns nog inte många som Har råd
  Kom och Hälsa på mig Hej då  (1971)

Hej Jag heter Lena och bor i Västervik. Jag Tycker att Man kunde ta bort Fotbollen i TV. Jag Tyker att det räcker med Ishoky. NÅGRA MERA BarnProgramm kunde det vara Tycker Jag! Jag TYCKer att Det behöver inte vara TVnytt KL 18 Tycker Jag! Hällsngar Lena

Andra barn hade en något överdriven tilltro till radionämndens förmåga att trolla fram kända artister till underhållningsprogrammen. Men en Svenne & Lotta-special med The King of Rock som gästartist vore onekligen spännande:

HEJ! Jag heter Ann. Och jag tycker att Svenne och Lotta Hedlund är för lite i TV. Jag tycker att de skulle ha en egen show med gamla och nya melodier. Och som gäster skulle det vara Elvis Pressly och Darnell och Honey som var med i the Sherrys. Dett skulle verkligen vara roligt. Programmet skulle minst hålla på en och en halv timme. Svenne och Lotta Är för lite i TV. Sen en sak till kunde inte Tonix få vara med i något program eller egen show. (1971)

På barnens önskelistor står oftast tecknade filmer, naturprogram, ungdomsdeckare och gamla matinéfilmer. Karin, 11 år, hoppas på att få se en film om en häst som fölar. Ann önskar sig repriser på Kullamannen och Kråkguldet.7-åriga Anneli vill se mera Kalle Anka och Stora Stygga Vargen. Däremot har vi inte kunnat finna ett enda brev från barn som vill ha mera samhällskritiska magasinsprogram eller ber om repriser på Paj åt en hungrig haj. Av breven att döma föredrog barnen sagor och äventyr framför socialreportage och dokumentärer. Knappast någon häpnadsväckande slutsats, utom möjligen för TV:s barnredaktion.

Written by hrsvisser

9 juli 2010 at 10:13

Publicerat i Uncategorized

Releasefest på Sunkit

with 2 comments

Sunkit den 7 juni firar vi bokens utgivning med att spela några av de sånger som anmälts till radionämnden genom åren, samt en del låtar med TV- och radioanknytning. Eftersom det ibland kan vara svårt att förstå varför en låt blivit anmäld, följer här ett urval anmälda låtar med brevskrivarnas motiveringar. (Obs! Sunkit håller igång 20.00-01.00, men radionämndsdelen av kvällen är främst kl 20.00-21.30).

1. Y Viva Espana (Sylvia Vrethammar)

”Jag yrkar på att den här låten märks så att den inte får spelas i radio utan närmare presentation där man dels talar om den verkliga situationen i Spanien, dels varnar för dess karaktär av resebyråreklam.”

2.Coca Cola (Docent Död)

”Coca Cola är ett inregistrerat varumärke för en amerikansk läskedryck. Om inte det är reklam i radio, att göra en poplåt vars huvudsakliga text är detta varumärke och få den sänd i radio, vad är då reklam i radio?”

3. John and Marsha (Stan Freberg)

”Denna skiva skulle tydligen föreställa ett samlag, rena porren alltså, och var mycket pinsam att sitta och behöva lyssna till på offentlig plats!”

4. Ögon som glittrar (Freestyle)

”Den svenska texten handlar om en sexualakt med tillhörande ljud.”

5. Du, Lasse, Lasse liten (Mia Marianne och Per Filip)

”Har då Sveriges Radio rätt att utan vidare sabotera vad föräldrar lär sina barn genom att sprida lögner om himlen och om Guds änglar?”

6. Mördartango (Lill Lindfors)

”För ni ut budskap i etern om att kvinnor inte ska hjälpa män så behöver väl inte män hjälpa kvinnor???”

7. Biff a’la Petterlund (Monica Zetterlund)

”Tycker radionämnden att det var ett lämpligt sätt att sjunga om mat och kalla det för skit?”

8. Jag vill ge Skåne tillbaka till Danmark (Sören Skarback)

”… det var ett flagrant brott mot folkrätten. Hur länge ska det sedan dröja innan man vill göra sig av med till exempel Halland, Blekinge, Gotland och kanske t o m Norrland?”

9. Sams son (Dom Dummaste)

”Tidelag torde ännu falla under svensk strafflag och sålunda vara ytterst olämpligt att omnämna i svensk ’pop-eller punkkulturs’ nya nomenklatur.”

10 Med kokain i min lilla kajuta/Kumpaner från Amsterdam (Povel Ramel)

”Därför medför TV-inslag av denna art undan för undan en liberalisering till vår inställning till narkotika, vilket i sin tur innebär en större marknad för narkotikahandeln.”

11. Gräsänkling blues (Povel Ramel)

-Reklamsång för Magnecyl

12. Hallå du gamle indian (Lasse Dahlqvist)

”Härmed anhåller vi om att radionämnden utreder huruvida det är lämpligt att melodin ’Hallå du gamle indian’ sändes i program typ Svensktoppen utan att den rasistiska texten kommenteras av programledaren.”

Dessutom kommer vi att spela det tonsatta Brev till radionämnden, som några musiker ur proggrörelsen spelade in för att protestera mot den högervridning i TV och radio som vi ju alla vet präglade 70-talet. Ni kommer också att få höra Hillsons ”Jag vill ha mera reggae i radion”, en typisk låt från tiden före Spotify då man var tvungen att vädja till P3 för att få höra sin favoritmusik. Vi bjuder också på odödliga klassiker som ”Pensionera monopolet”, Bosse Parneviks och Lasse Holms pompösa protestsång mot TV-monopolet, The Pohlman Song med Weiny och meteorologen John Pohlman, samt förstås Ulla-Bella rap. Välkomna till en kväll i tittarstormens tecken!

Written by hrsvisser

26 maj 2010 at 08:23

Publicerat i Allmänt

Sven Stolpe som TV-kritiker

with 2 comments

Vi känner alla till Sven Stolpe – den omstridde Birgitta-forskaren. Vi är också bekanta med Sven Stolpe – den temperamentsfulle kulturkritikern. Många minns även Sven Stolpe – den stridbare litteraturhistorikern.
  Men hur många känner till Sven Stolpe – den passionerade TV-tittaren?
  Att det fanns en sådan är i och för sig inte så märkvärdigt. Han hade ett passionerat förhållningssätt till allt han gjorde, och någon gång tittade han väl på TV också. Mer överraskande är att han också författade en TV-krönika för tidningen SE (1969:7), där han på ett ursinnigt och minst av allt förutsägbart sätt gick igenom några av veckans program. Även om han inte hade mycket till övers för TV:s underhållningsprogram var det inte självklart att Zola-filmatiseringar fick högre betyg än amerikansk pang-pang. Inte ens Sven Stolpe kunde undgå att drabbas av den då grasserande Manolito-febern. Det är också uppfriskande att läsa en TV-kritiker som glatt svänger sig med ord som ”kokotter”, ”kohövding”, ”skränprogram” och ”sprattelbaletter”, liksom känsloladdade uttryck som ”stinkande i åminnelse” och ”gangsterintermezzon”:

Jag hör till TV:ns vänner. Jag har aldrig förstått det där talet om ”dumburken”. Under många år har jag följt italiensk TV i Rom – alltid samma besvikelse. Hur kan detta begåvade folk ordna något så amatörmässigt och livlöst? Den svenska TV:n förefaller mig energisk, vital och talangfull – utom på ett enda, visserligen mycket stort, område – förströelseprogrammen. Särskilt lördagskvällen är för mig ett problem: står det i kontraktet att alla begåvade medarbetare den dagen skall vara fria? /…/

Det största principiella fel jag kan upptäcka i vår TV är dess beroende av de amerikanska show- och skränprogrammen, särskilt de stereotypa sprattelbaletterna. Kunde inte allt detta portförbjudas i ett par år – på prov?

Jag saknar sympati för Vilda Västern och har alltid av hjärtat avskytt dom vita skurkarnas massakrar på indianerna. High Chaparral är emellertid ganska intressant. Den ädle ranchägaren Big John som tårögd predikar vänskap med indianerna, den glade alkoholisten och skämtaren hans halvbror, den vänligt flinande Manolito, den undersköna mexikanskan som är gift med kohövdingen, och den obeskrivligt imbecilla klumpedunsen Blue – och som bakgrund en småstad med idel skurkar och flotta parisiska 1870-talskokotter som står till förfogande för dyngsprättarna och kopojkarna. Det är rena spexet alltsammans, men det ger en bra bild av mycket i Amerikas sällsamma undermedvetna. — Det sista avsnittet behandlade startandet av en ädel, modig, sanningssägande tidning i den försumpade staden. Man har hånat skildringen av skurkarnas kamp mot den frispråkiga tidningen. Varför det? Är det på minsta sätt mindre osannolikt än vad som ständigt förekom i de ohyggliga Klara-kvarteren, stinkande i åminnelse? /…/

Betydligt spexigare var spektaklet Nana, nu äntligen överståndet. Har TV någonsin visat ett värre pekoral? I huvudrollen en surmulen, sexuellt starkt frånstötande engelsk stiftsjungfru, frigid som ett kylskåp, vilket kom blodet att isas i ens ådror när hon försökte le förföriskt – detta skulle vara den sjudande blodfulla Nana! Slutbilden med hennes av undre världens alla gifter förstörda , svarta ruttnande ansikte skulle redan för hundra år sedan ha blivit utskrattad. Vilken grotesk parodi på människo- och tidsskildring! /…/

Folkpartiledaren klagade över att man alltför ofta skickar fotografer och reporters till enstaka röda gangsterintermezzon och den hederlige försvarsministern menade ungefär detsamma: varför skulle vissa försvarsvägrare ha större rätt till publicitet i TV än representanterna för till exempel de frivilliga försvarsorganisationerna? Jag tror emellertid vi ska vara tacksamma varje gång svenska folket får en skymt av dessa antidemokratiska minoriteter – bara deras ansiktsuttryck och vokabulär är värda ett ingående studium. Sådana nunor har man annars bara sett i amerikanska skräckfilmer och i skildringar av ledarna för det röda upproret i Finland efter första världskriget. /…/ Sådant bör visas! Svenska folket bör få se hur demokratins dödsfiender ser ut!

För de nytillkomna, som inte hört talas om vare sig Birgitta-kännaren eller kulturkritikern Stolpe, kan tilläggas att han var morfar till Alex Schulman.

Written by hrsvisser

23 mars 2010 at 04:07

Publicerat i Allmänt, tv-historia

Bajshistorien som försvann

with 3 comments

Vissa anmälningar framstår som rena mysterierna. Ta till exempel det här brevet som inkom till radionämnden i december 1976. En lyssnare beskriver sin vämjelse över ett avsnitt av radioprogrammet Naturen och vi:

Det var med äckel och olust som jag hörde den gamla dasshistorien om den mönstrande beväringen som skulle lämna urinprov, nu översatt personligen på statsminister Thorbjörn Fälldin. Hur kan sådant lågt historieberättande få ske i Sveriges Radio och i detta program? Jag vet inte vem som producerar detta program. Är det herr Dahlbäck?
  Jag uttrycker härmed min avsky för den gamla dasshistorien. Skammen faller väl på den som berättade den, men ansvaret förmodar jag finns hos annan person. /…/
  Jag är i alla fall upprörd över att söndagens program skulle få denna primitiva inledning. Historien är en s k bajshistoria som berättas av pubertetsynglingar. Jag anhåller härmed om att de ansvariga tillråds att i fortsättningen föra ett vårdat språk och hålla sig till ämnet.

Det märkliga med denna anmälan är att någon s k bajshistoria inte berättades i programmet, varken med Fälldin eller någon annan i huvudrollen. Enligt uppgift från Sveriges Radio hade någon sådan historia inte förekommit i något avsnitt av programserien. Det är inte utan att vi blir lite nyfikna. Någon som hört historien om beväringen, alternativt statsministern, som skulle lämna urinprov?

Written by hrsvisser

19 mars 2010 at 05:44

Publicerat i Extramaterial

Hjärntvättad av TV

with one comment

På 70-talet var vänstervridningen på Sveriges Radio ett alltid lika hett debattämne. Anmälningar mot program som Ville, Valle & Viktor, Från socialism till ökad jämlikhet och Har du hört vad som hänt? var legio. Men det fanns de som inte höll med, de som i stället ville varna för en tilltagande högervridning. Det är inte så många som minns det i dag, men då och då uppstod tittarstormar mot påstådd högerpropaganda, som var spegelvända versioner av de mer kända protesterna mot vänstervridningen.
  Den 19 augusti 1972 var ett sådant tillfälle. Då visade TV2 den amerikanska långfilmen Hjärntvättad (1962) med Frank Sinatra och Janet Leigh i huvudrollerna. Den handlar om hur en amerikansk pluton tillfångatas av kommunisterna under Koreakriget och utsätts för hjärntvätt, varefter de skickas tillbaka till USA för att begå politiska mord på order av ryssarna. Filmen är numera en klassiker, nr 389 på listan över 1001 filmer du måste se innan du dör, och gjordes även i en nyinspelning 2004, där handlingen var framflyttad till nutid. Senast TV2 visade 60-talsversionen var i februari 2002, och på TV4 Film kördes den senast i juli 2005, såvitt känt utan några protester från tittarna.  Annat var det i augusti 1972. Dagen efter visningen berättade Aftonbladet om den efterföljande tittarstormen:

I går stormade tittarna mot TV2! Först för att landskampen Sverige-Finland avbröts. Senare mot den amerikanska långfilmen Hjärntvättad.
  -Det är skandal att sån amerikansk propaganda får visas, tyckte de flesta som ringde ”klagomuren”.
  Även till Aftonbladet ringde många uppretade tittare. En 30-årig kvinna sa bl a:
  -Så fort det visas en radikal film blir det presentation av någon expert och sedan blir det diskussion efteråt. Men den här reaktinära smörjan visas utan kommentar. /…/
  Många ville också ha en förklaring av TV2:s filmchef Nils Petter Sundgren. Denne var i går oanträffbar för kommentar. Det gällde också TV2-chefen Örjan Wallqvist och programplaneraren Hannes Oljelund. /…/
  -Just nu håller USA på att bomba vallarna i Nordvietnam. Hur kan TV tillåta att samma nation får bedriva propaganda för ett likartat krig som man bedrev på 50-talet, tyckte en förbaskad tittare till Aftonbladet. /…/
  -Denna mördarnation ska inte få sprida sin propaganda på bästa sändningstid.

Visningen anmäldes senare av inte mindre än sju tittare. I anmälningarna hette det bland annat att filmen utgjorde ”anti-kommunistisk vulgärpropaganda av värsta slag” , som borde fällas för ”hets mot folkgrupp”. Radionämnden friade filmen med följande motivering:

Hjärntvättad kan närmast  karakteriseras som en politisk-psykologisk thriller med utpräglade inslag av fars och satir, de senare mest påtagliga i skildringen av Shaws styvfader. Filmen arbetar visserligen med igenkännbara politiska motiv och motsättningar och den bygger även i övrigt – liksom all samhällsspeglande konst – på begrepp och företeelser med viss verklighetsanknytning. Filmen framstår emellertid i övervägande grad som en fantasiprodukt och radionämnden kan inte finna att filmen, vare sig till form eller innehåll, strider mot kraven på opartiskhet och saklighet.

En av de arga tittare som hörde av sig till radionämnden var en känd kulturpersonlighet, som i den kommande boken får tillfälle att kommentera sin anmälan.
  Den som vill se filmen och bilda sig en egen uppfattning kan skaffa den på dvd.

Written by hrsvisser

19 mars 2010 at 12:40

När Aktuellt skändade den amerikanska flaggan

with one comment

En av de märkligaste episoderna i svensk TV-historia var när en Aktuellt-reporter torkade fötterna på den amerikanska flaggan, hotades med avsked och fick sin chef polisanmäld. Det som gör historien extra märklig, och inte så lite ironisk, är att det var den blivande radioprofilen Anders Pontén, knappast känd för sin politiska radikalism, som utförde dådet. Dessutom var det den oförarglige  Per-Martin Hamberg, Povel Ramels medarbetare och kompositör till slagdängan ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, som var den åtalade chefen.
   Hur gick det här till? Vi plockar fram Aftonbladet från januari 1969 för att få veta mer:

Anders Pontén är anställd som reporter på TV:s redaktion i Göteborg. Han har gjort ett program om maokommunisterna i Göteborg. Programmet sändes i de sena TV-nyheterna i lördags kväll. Pontén gjorde inslaget på maokommunisternas partiexpedition. I rummet hade en amerikansk flagga placerats ut som dörrmatta.
  I TV-filmen fick hela svenska folket se hur någon trampade på mattan. Men man fick bara se en fot. Nu har TV polisanmälts av en upprörd tittare. Ett klart skändande av främmande makts statssymbol, ansåg TV-tittaren. /…/
  Flaggintermezzot kommer nu att leda till åtal. Brottsrubricering: ”Skymfande av utländsk rikssymbol”. /…/
  Chef för TV:s nyhetsavdelning är Per-Martin Hamberg och det gör att det blir han personligen som inför rätten får svara för ett eventuellt åtal.
  Nu träder Anders Pontén fram och vill ta på sig hela ansvaret. Han säger till Aftonbladet:
  – Jag trampade på mattan. Men det var inte för att skända den. Jag tycker mycket om Amerika. Jag satte min fot på amerikanska flaggan för att illustrera att den låg på golvet som en trasmatta maokommunisterna varje dag trampade på.
  Anders Pontén visade inte sitt ansikte i TV-rutan när han trampade på flaggan. Därmed fick tittarna intrycket av att foten tillhörde någon av maokommunisterna. /…/ (AB 690106)

I dag finns Sveriges Radios Aktuellt-reporter Anders Pontén i radiohuset  i Stockholm. Han är kallad till ”sammanträde”. I eftermiddag avgör Per-Martin Hamberg och de andra cheferna om han ska få behålla sitt jobb. /…/
  I går framträdde Anders Pontén i Aftonbladet och berättade att fötterna var hans. Sen dess har han inte haft en lugn stund hemma i villan i Lerbo. Telefonen har ringt stup i ett. Han har blivit kallad allt från ”flaggskändare” till ”kinesjävel”. I går kväll sa han till Aftonbladet:
  -Jag, som inte alls har sympatier åt det hållet. /…/ Jag vill visa hur mao-kommunisterna dagligen skändar den amerikanska flaggan. Det var bara mina tekniker och Frank Baude i lokalerna. Jag var tvungen att trampa själv.
  I går berättade marxist-leninisterna vid en presskonferens att Anders Pontén själv hämtat flaggan som låg hopvecklad i ett hörn och lagt ut den framför dörren. Sedan steg han på den.
  Anders Pontén:
  -Flaggan låg på tröskeln från början. (AB 690107)

-Jag är tacksam att de inte dömde mig hårdare.
  Så säger Aktuellt-reportern Anders Pontén som trampade på en amerikansk flagga. I går fick han en allvarlig varning av radiochefen.
  Pontén, 34, var ordentligt nervös när han stegade in till radiochefen Olof Rydbeck i går. /…/
  – Guskelov var det en lugn och avspänd atmosfär. Jag är nöjd med mitt straff. Varningen är befogad. Jag står för vad jag gjort. (AB 690108)

Tilläggas kan att Per-Martin Hamberg friades i den efterföljande tryckfrihetsrättegången. När lagen om ”skymfande av utländsk rikssymbol” avskaffades 1971 talades det på vissa håll om ”Lex Pontén”. 2004 motionerades i riksdagen om ett återinförande av lagen.
  I boken Allt hände i Aktuellt finns en utförligt redogörelse för hela händelseförloppet. På SR Minnen kan man avlyssna gamla Riksronden och andra program med Anders Pontén.

Written by hrsvisser

16 mars 2010 at 04:13

Publicerat i skandaler