Arga brev till radionämnden

Vi känner alla till Sven Stolpe – den omstridde Birgitta-forskaren. Vi är också bekanta med Sven Stolpe – den temperamentsfulle kulturkritikern. Många minns även Sven Stolpe – den stridbare litteraturhistorikern.
  Men hur många känner till Sven Stolpe – den passionerade TV-tittaren?
  Att det fanns en sådan är i och för sig inte så märkvärdigt. Han hade ett passionerat förhållningssätt till allt han gjorde, och någon gång tittade han väl på TV också. Mer överraskande är att han också författade en TV-krönika för tidningen SE (1969:7), där han på ett ursinnigt och minst av allt förutsägbart sätt gick igenom några av veckans program. Även om han inte hade mycket till övers för TV:s underhållningsprogram var det inte självklart att Zola-filmatiseringar fick högre betyg än amerikansk pang-pang. Inte ens Sven Stolpe kunde undgå att drabbas av den då grasserande Manolito-febern. Det är också uppfriskande att läsa en TV-kritiker som glatt svänger sig med ord som “kokotter”, “kohövding”, “skränprogram” och “sprattelbaletter”, liksom känsloladdade uttryck som “stinkande i åminnelse” och “gangsterintermezzon”:

Jag hör till TV:ns vänner. Jag har aldrig förstått det där talet om “dumburken”. Under många år har jag följt italiensk TV i Rom – alltid samma besvikelse. Hur kan detta begåvade folk ordna något så amatörmässigt och livlöst? Den svenska TV:n förefaller mig energisk, vital och talangfull – utom på ett enda, visserligen mycket stort, område – förströelseprogrammen. Särskilt lördagskvällen är för mig ett problem: står det i kontraktet att alla begåvade medarbetare den dagen skall vara fria? /…/

Det största principiella fel jag kan upptäcka i vår TV är dess beroende av de amerikanska show- och skränprogrammen, särskilt de stereotypa sprattelbaletterna. Kunde inte allt detta portförbjudas i ett par år – på prov?

Jag saknar sympati för Vilda Västern och har alltid av hjärtat avskytt dom vita skurkarnas massakrar på indianerna. High Chaparral är emellertid ganska intressant. Den ädle ranchägaren Big John som tårögd predikar vänskap med indianerna, den glade alkoholisten och skämtaren hans halvbror, den vänligt flinande Manolito, den undersköna mexikanskan som är gift med kohövdingen, och den obeskrivligt imbecilla klumpedunsen Blue – och som bakgrund en småstad med idel skurkar och flotta parisiska 1870-talskokotter som står till förfogande för dyngsprättarna och kopojkarna. Det är rena spexet alltsammans, men det ger en bra bild av mycket i Amerikas sällsamma undermedvetna. — Det sista avsnittet behandlade startandet av en ädel, modig, sanningssägande tidning i den försumpade staden. Man har hånat skildringen av skurkarnas kamp mot den frispråkiga tidningen. Varför det? Är det på minsta sätt mindre osannolikt än vad som ständigt förekom i de ohyggliga Klara-kvarteren, stinkande i åminnelse? /…/

Betydligt spexigare var spektaklet Nana, nu äntligen överståndet. Har TV någonsin visat ett värre pekoral? I huvudrollen en surmulen, sexuellt starkt frånstötande engelsk stiftsjungfru, frigid som ett kylskåp, vilket kom blodet att isas i ens ådror när hon försökte le förföriskt – detta skulle vara den sjudande blodfulla Nana! Slutbilden med hennes av undre världens alla gifter förstörda , svarta ruttnande ansikte skulle redan för hundra år sedan ha blivit utskrattad. Vilken grotesk parodi på människo- och tidsskildring! /…/

Folkpartiledaren klagade över att man alltför ofta skickar fotografer och reporters till enstaka röda gangsterintermezzon och den hederlige försvarsministern menade ungefär detsamma: varför skulle vissa försvarsvägrare ha större rätt till publicitet i TV än representanterna för till exempel de frivilliga försvarsorganisationerna? Jag tror emellertid vi ska vara tacksamma varje gång svenska folket får en skymt av dessa antidemokratiska minoriteter – bara deras ansiktsuttryck och vokabulär är värda ett ingående studium. Sådana nunor har man annars bara sett i amerikanska skräckfilmer och i skildringar av ledarna för det röda upproret i Finland efter första världskriget. /…/ Sådant bör visas! Svenska folket bör få se hur demokratins dödsfiender ser ut!

För de nytillkomna, som inte hört talas om vare sig Birgitta-kännaren eller kulturkritikern Stolpe, kan tilläggas att han var morfar till Alex Schulman.